Många ledare jag möter utgår från att offentlig tystnad är den säkraste strategin. Att avstå från att yttra sig i publika kanaler, låta resultaten tala för sig själva eller ligga lågt när framtiden känns osäker, uppfattas ofta som ett tecken på mognad och seriositet. Men priset du betalar kan vara större än du tror – i form av missförstånd, tappat förtroende och förlorade möjligheter.

Jag förstår den impulsen. Samtidigt är det, utifrån min övertygelse om att konsten att göra komplexa saker begripliga är nyckeln till att skapa förtroende hos andra, svårt att se strategin som helt riskfri. Om du lär dig sätta ord på din verklighet minskar du både risken för feltolkningar och ökar chansen att människor vill följa dig.

I dagens informationsflöde är tystnad nämligen sällan neutral. Den innebär i praktiken en långsam nedmontering av det förtroendekapital man tror sig skydda. Om du i stället ser din förmåga att förklara – det som ofta kallas tankeledarskap – inte som marknadsföring, utan som en del av din riskhantering, blir bilden en annan. Det handlar inte om att skryta utan om att dela med sig av det perspektiv du har och skapa engagemang genom att visa dig öppen för synpunkter från andra. Resultatet blir ofta både större förtroende och bättre dialog.

Mina argument kan delas in i fem delar som du kan använda som checklista när du funderar på hur du kommunicerar – både som individ och som del av en organisation.

1. Vakuumets mekanik – varför det är riskabelt för dig att vara tyst

Det första problemet med tystnaden är att den utgår från att omvärlden väntar. Det gör den sällan. Marknaden, kunderna och medarbetarna fortsätter att försöka förstå vad som händer, oavsett om du pratar eller om en kunnig person eller aktör väljer att inte beskriva sin verklighet, uppstår ett vakuum. Och vakuum i informationsflöden fylls alltid – av gissningar, förenklingar eller rena missförstånd. Tystnad bevarar därför sällan status quo. Den innebär snarare att du lämnar över tolkningsföreträdet kring din egen expertis till andra, som ofta har betydligt sämre insyn. Nog för att det är bättre att vara en misstänkt idiot än att öppna munnen och undanröja varje tvivel, men om du är noga med att förklara vad du vet och vad du inte vet brukar det gå bra – och du behåller kontrollen över berättelsen om dig själv.

2. Kunskapens förbannelse som tillväxthinder – för dig och din verksamhet

En återkommande orsak till att kloka ledare tvekar att ta till orda är det som brukar kallas kunskapens förbannelse. Det gör att du underskattar hur värdefull din kunskap faktiskt är för andra – och hur mycket du skulle vinna på att göra den begriplig.När man har arbetat länge inom en komplex bransch blir svåra samband till sist självklarheter. Det som en gång krävde en whiteboard och en timmes förklaring känns plötsligt uppenbart – åtminstone internt. Då är det lätt att tro att omvärlden delar samma grundförståelse.

Men om du utgår från det riskerar du att missa människor som gärna skulle vilja förstå – och kunna bidra.När jag under några år hade ett uppdrag på ett stort universitet möttes jag ofta av en oro för att förenklingar skulle uppfattas som banala av mina kollegor. Men den verkliga risken är oftast den motsatta: att det du ser som självklart internt inte syns alls externt – och därmed aldrig blir en del av bilden som andra använder när de bedömer dig.

Om potentiella medarbetare, tänkbara samarbetspartner eller kommande arbetsgivare inte förstår hur du/ni skapar värde, väljer de ofta någon som är enklare att begripa. Förmågan att förklara handlar därför inte om att ”dumma ner” något, utan om att göra det möjligt att ens se vad du eller din organisation bidrar med – så att rätt människor kan hitta er.

3. Individens röst och organisationens röst – så vinner du på att båda hörs

Här uppstår ofta en missuppfattning: att tankeledarskap antingen är något för individen – en vd, en expert, en grundare – eller något som ”organisationen” ska stå för. Om du tror att du måste välja, riskerar du att gå miste om kraften i kombinationen. I praktiken hänger de två tätt ihop. En organisation kan sällan uppfattas som tankeledande om det inte finns en eller flera personer som tar risken att faktiskt formulera sina tankar. Samtidigt blir en individ som kommunicerar klokt och konsekvent snabbt en tillgång för hela verksamheten – och för sin egen framtida karriär.

När jag har blivit inkopplad för att hjälpa organisationer att bli begripliga ser jag gång på gång samma mönster: det börjar med en eller ett par personer som vågar sätta ord på hur de tänker. Med tiden blir deras sätt att resonera en del av hur organisationen uppfattas. Individens röst blir, om den används med omdöme, en gemensam strategisk tillgång – vilket också gör vardagen enklare för dig som medarbetare, eftersom riktningen blir tydligare.

Frågan är därför sällan om antingen individ eller organisation ska vara tankeledande, utan om hur man medvetet låter dem förstärka varandra. När du förstår det kan du både skydda ditt eget “varumärke” och bidra till att stärka organisationens förtroende.

4. Erfarenheter från en orolig tid – vad du kan ta med dig

Hur detta fungerar i praktiken blev tydligt för mig under pandemiåren, då jag hade ett uppdrag för en större företagslångivare. Osäkerheten var hög, och majoriteten av branschen valde att vara tyst eller svävande. Motiveringen var ofta densamma: läget ansågs vara för svårt att bedöma. Känns argumentet igen?

Eftersom det fanns osäkerhet i organisationen om vad man kunde säga, valde vi att låta tre av de högsta cheferna (vd, strategichef och analyschef) dela med sig av sina tankar om omvärlden. Inte genom tvärsäkra prognoser, utan genom att öppet resonera om hur de såg på situationen och vilka avvägningar de gjorde. Samma metod kan du använda, oavsett hur stor din organisation är.

I efterhand låter det självklart, men där och då krävdes mod. Vägvalet man gjorde kan beskrivas så här:

• Branschnormen: vänta tills marknaden stabiliserats.

• Långivarens val: dela den analys som finns här och nu – med tydlighet kring vad man vet, vad man inte vet och hur man resonerar under tiden.

Effekten blev externt att långivaren kom att ses som en stabil referenspunkt i en osäker tid.

Men det som intresserade mig mest var den interna effekten – och den är direkt överförbar till din egen verksamhet. När medarbetarna såg sin egen ledning formulera tankar om krisen, offentligt och i realtid, ökade känslan av stabilitet. Det blev tydligt att organisationen faktiskt navigerade efter en kompass – även när sikten var dålig.

5. Att signalera stabilitet genom engagemang – och göra dig själv mer attraktiv

Tankeledarskap behöver inte handla om stora makroanalyser eller tekniska regelverk. Ofta handlar det om något mer jordnära: att visa vad man själv tycker är viktigt i kärnverksamheten. När du gör det blir det lättare för rätt människor att hitta dig – kunder, medarbetare eller framtida uppdragsgivare.

Ett exempel jag ofta återvänder till är Ola Källenius, Mercedes-Benz-koncernens svenske vd, och hur han använder LinkedIn. Han uttalar sig sällan om hur bolaget navigerar i elektrifieringen i en tid med stigande konkurrens. I stället återkommer han i sina inlägg till sin fascination för ingenjörskonst, produktutveckling och hur företaget försöker lösa konkreta problem. Att han är en äkta bilnörd är uppenbart, och att han har roligt på jobbet är det heller ingen tvekan om. Den kombinationen – kompetens och genuint engagemang – är precis det som gör honom attraktiv att följa.

För att lyckas med omställningen behöver Mercedes-Benz kunna locka de allra bästa, och de kommer att välja ett ställe som är fullt av nördar som har kul. På samma sätt vill de flesta av oss arbeta med människor som både kan mycket och bryr sig om sitt område – och det är just det du signalerar när du delar dina resonemang.

Den typen av inlägg uppfattas sällan som reklam. De läses snarare som en inblick i vad som faktiskt driver företagets högsta ledning. Just därför skickar de en stark signal om stabilitet: här finns någon som verkligen bryr sig om verksamhetens hjärta. Det är en signal du också kan skicka, oavsett titel eller bransch. Det bygger ett förtroende som inte är helt beroende av nästa kvartalsrapport, utan av en längre berättelse om vart man är på väg. Det bygger också förtroende för Källenius – den dagen han slutar på biljätten kommer han knappast sakna jobberbjudanden, för vem vill inte umgås med en entusiast som han? På samma sätt kan ditt sätt att förklara bli en långsiktig investering i både din organisations och din egen framtid.

En avslutande reflektion – och en fortsättning för dig?

Under snart 20 års tid har jag haft turen att få förtroendet att hjälpa organisationer som bland annat Arla, Danone, Google, Fortum och Pfizer att bli mer begripliga. Trots att de sinsemellan är väldigt olika sorters organisationer har de gemensamt att ingen av dem söker uppmärksamhet. Däremot är de måna om hur de uppfattas, och de säger samma sak om och om igen: den som bäst kan förklara branschens utmaningar är ofta den man får störst förtroende för.

Det gäller också dig, i din roll – oavsett titel. Att lämna efter sig ett informationsvakuum är därför en onödig sårbarhet. Frågan om hur ni förklarar er verklighet hör inte bara hemma hos marknadsavdelningen, utan lika mycket på styrelsens agenda för riskhantering. För dig personligen handlar det om att inte låta andra definiera vem du är och vad du står för. Tystnad har, kort sagt, blivit en alltför dyr strategi.

I ett kommande nyhetsbrev tänker jag gå djupare in på hur man rent praktiskt kan arbeta med tankeledarskap – både som individ och som organisation – utan att det tar över kalendern eller känns som en marknadsföringskampanj. Där kommer jag också att dela en enkel struktur för hur du kan börja redan nu, med de resurser du faktiskt har. Målet är att du efteråt ska kunna ta ett första konkret steg – oavsett om du leder ett bolag, en avdelning eller bara dig själv. Börja redan nu, med de resurser du faktiskt har.

Det var allt för idag.
Vi hörs snart igen!

Under en intervju för en del år sedan skämtade skådespelaren Julia Louis-Dreyfus om att hon ibland drömde om att bli ”Twitterpolis”. Hon föreslog att alla som ville skapa ett konto först skulle tvingas fylla i en ansökan där man fick svara på frågor om vad man tänkte posta, hur ofta, och framför allt varför någon annan skulle vilja läsa det. Om svaren inte höll måttet skulle ansökan avslås.

Poängen Louis-Dreyfus gjorde är lätt att känna igen sig i: känslan av utmattning inför det digitala bruset. Men när jag idag ser tillbaka på de dryga två decennier som jag har studerat engagemangets geologi, inser jag att utmattningen bottnar i något djupare. Vi har rört oss från en tid där digitala plattformar sågs som verktyg för demokratisering, till ett landskap där Mark Zuckerberg äger själva infrastrukturen för våra samtal. Där engagemanget förr var en medborgerlig kraft, har det idag i stor utsträckning reducerats till en råvara – en digital valuta som banaliseras genom klick och dopaminloopar.

Genom åren har jag insett att engagemang inte är målet i sig, utan ett bränsle. Det är den lagrade energi som krävs för att driva en förbättring eller få något att faktiskt hända. Men bränslet gör ingen nytta om det bara blir liggande i en tank. För att energin ska omvandlas till rörelse krävs en gnista – en kris, en vision eller ett möte mellan människor.

I arbetet med min nya bok “Bränsle” har jag identifierat tre makrotrender som förändrat förutsättningarna för hur detta bränsle används idag:

• Mätetalens hägring och den digitala passiviteten. Inom den digitala sfären har engagemang kidnappats som ett nyckeltal för att maximera klick. Det är ett skolboksexempel på att allt som går att mäta tenderar att bli viktigt, medan det som faktiskt betyder något glöms bort. Faran är den sofistikerade passiviteten som uppstår när vi reducerar viljan att förändra samhället till en siffra. När vi ständigt uppmanas att tycka till med ett snabbt klick sjunker vår impulskontroll; det har blivit lika enkelt att slentrianhata som att klicka på ett hjärta.

• Faran med det performativa engagemanget. De klistermärken man förr satte på sin kofångare har ersatts av snabba yttringar i digitala kanaler. Idag befinner vi oss i ett rent performativt engagemang där vi ställer oss på ”rätt” sida genom hashtags, men utan att det leder till handgriplig handling. Vi har sett banbrytande händelser, som #blacklivesmatter, där digitala upprop har skapat en enorm maktfaktor på kort tid. Men vi får inte invaggas i en falsk trygghet. Politiska ledare har visat att de numera kan strunta i en opinion som saknar organisatorisk tyngd och fysisk närvaro.

• Återkomsten till det fysiska hantverket. Som motvikt till bruset får det ”jobbiga” engagemanget – att faktiskt träffas och organisera sig – ett nytt, exklusivt värde. Det är i de små sammanhangen, som över en middag, som vi återtar vår förmåga till verkligt samarbete. Samtidigt ser jag en fara i inflationen av ”medborgardialoger”. När folkvalda bjuder in medborgare för att tycka till om det minsta lilla beslutet riskerar de att framstå som vilsna och underminera den representativa demokratins styrka, som bygger på att vi ger kompetenta individer förtroendet att fatta beslut å våra vägnar.

För dig som vill fördjupa dig kan min bok “Bränsle” fungera som en bruksanvisning som ska hjälpa dig att hitta, förädla och tända ditt eget bränsle. För i slutändan är det varken teknik eller mätetal som bygger ett samhälle. Det är den energi som uppstår när vi väljer att engagera oss för att göra skillnad – tillsammans.

Beställ "Bränsle" nu

Du kan även beställa boken via Adlibris, Bokus eller din lokala bokhandel.

Det var allt för idag. Vi hörs snart igen!

Ps. Om du vill att jag föreläser om engagemang för små eller stora grupper - klicka här för att läsa mer. (Alla i publiken får förstås varsitt exemplar av boken!)

Köp boken till lågt premiärpris!!

Beställ Bränsle nu och få hem boken innan helgen!

När du beställer boken via Vad Vi Vet får du alltid snabb leverans och lågt pris – till och med lägre än hos nätbokhandlarna! (Varje köp bidrar dessutom till Vad Vi Vets arbete med att sprida faktabaserad allmänbildning i samhället!)

Köp boken till lågt premiärpris!!

Du kan även beställa boken via Adlibris, Bokus eller din lokala bokhandel.

Nästa vecka firar både Danmark och Sverige sina nationaldagar. Eftersom jag ha…

Read more

Bränsle är skriven för dig som jobbar med människor och engagemang – särskilt om du är HR-chef, ledare i en ideell organisation eller ansvarar för medlemsutveckling. Boken vänder sig också till alla som anar att klick, likes och pulsmätningar ofta mest skapar en hägring av engagemang, och som i stället vill förstå den verkliga, mänskliga drivkraften bakom långsiktig rörelse.

De första exemplaren ligger nu på mitt bord – snart är det din tur att bläddra i boken.

Boken släpps den 15:e juni!

Förhandsbeställ Bränsle här:

• Adlibris

• Bokus

Vid större beställningar, hör av dig! Jag har fått höra om de som planerar att ge boken som sommarläsning till sin ledningsgrupp och andra som vill ge den som ett tack till engagerade volontärer i sin förening. Om du vill ge fler än 10 exemplar som sommarpresent till engagerade kollegor eller volontärer, hör av dig till hej@pergrankvist.se så får du både ett bättre pris och en tidigare leverans.

Tack för att du är med från start.

Vi hörs snart igen!

Som alla systrar bedyrar de sina olikheter, Mor Danmark och Moder Svea. I omvärldens ögon är de dock till förväxling lika. Samma raka hållning, som valkyrior. Samma blonda lockar. Båda har lugn i blicken, en blick fäst vid horisonten och framtiden. Båda bär svärd, symboler för okuvligt självförtroende och vittnesmål om for…

Read more

Read more

För några år sedan gav jag ut en bok som jag kallade Engagemang. Roligt nog fick strålande omdömen och blev snabbt en referensbok för ledare inom både näringslivet och civilsamhället. Men världen har förändrats i ett rasande tempo sedan dess.

• Vi h…

Read more

Ända sedan jag började arbeta med h…

Read more

Idag, den första maj, är en helgdag då vi firar engagemanget och vad det kan åstadkomma i samhället. Folkrörelser av olika slag har varit avgörande för de rättigheter vi ofta tar för givna, och det…

Read more

För en tid sedan blev jag inbjuden att hålla tal för Stockholms Handelskammare, när de samlade unga ledare, på temat “allt jag lärt mig”. Här är vad jag delade med mig av.

Jag är född tisdagen den 20:e juli 1976. Det är långt innan många andra. Det gör att jag har samlat på mig mycket mer erfarenhet än andra, men frågan är vad det är värt? Tänk om jag tillhör de inkompetentas skara - något man ju aldrig riktigt kan veta själv. Ett dåligt utfört arbete blir ju inte bättre för att det har pågått under lång tid.

Nej, att försöka sammanfatta värdet av sin erfarenhet är svårt. Dels för att det är förbluffande komplicerat att veta vad man egentligen har lärt sig, utöver de fakta man har samlat in inom ett visst ämne. Men även det är vanskligt. ”Berätta allt du lärt dig om skogen!” uppmanar någon. Men var ska man börja? Man vill inte vara för basal, som att börja med att säga att en skog består av träd och buskar. Men man vill inte heller vara för specifik och inleda med att reda ut hur viktiga mykorrhizasvamparna är för relationen mellan unga och gamla granar.

Jag har arbetat i drygt trettio år, vid det här laget. När jag ska sammanfatta min erfarenhet vill jag dessutom inte låta som LinkedIn: skriva floskulöst om autentiskt ledarskap på ett sätt som känns konstgjort och självupptaget. Jag vill inte vara Instagram: ett poetiskt och klämmigt citat som gör anspråk på att sammanfatta livets kärna. Jag vill inte vara Wikipedia: så torrt att det är en brandrisk.

Nej, i stället för att försöka sammanfatta mina erfarenheter väljer jag att sammanställa dem. Det är lösryckta sanningar som jag lever efter, principer som jag tycker är värda att upprätthålla, tankar som jag håller för sanna, förhållningssätt som har hjälpt mig i olika situationer genom åren.

Men innan jag kommer till dem måste vi ställa oss frågan vad erfarenheter egentligen är, utöver vad de är värda. “Livet är som en chokladask”, hävdade Forrest Gump. “Man vet aldrig vilka chokladbitar man får.” Det är en lustig liknelse, för poängen med chokladaskar är att de innehåller exakt det som utlovas på baksidan. Livet är alltså inte alls som en chokladask, för man vet aldrig vad man får.

Jag har fått göra en massa saker. Jag har arbetat i det privata, det offentliga och det ideella. Jag har haft styrelseuppdrag i föreningar, företag och i staten. Jag har haft möjlighet att skaffa mig kunskap och insikter om hur saker går till i vitt skilda branscher. Det har inte alltid varit lätt och roligt att vara Per Grankvist, men det har nästan alltid varit intressant.

Jag började livet som om erfarenhet vore en stentrappa: ett tydligt steg uppåt, ett efter ett, en utbildning i taget, med strävan efter en tänkt topp, en utsakad led mot ett fördefinierat mål.

Det är inte konstigt. Det är så vi pratar om utbildning och vuxenblivande, där nästa steg ska tas efter det förra. Det är en prydlig och logisk liknelse, som dock har mycket lite att göra med erfarenheten.

Med åren har jag insett att erfarenheten snarare liknar ett livets landskap – fullt av stigar, floder, oöverblickbara snårskogar man tar sig igenom, och oväntade utsiktspunkter där dalar och toppar framträder tydligt.

Som i naturen har jag med åren blivit bättre på att tolka tecken i skyn, kan använda erfarenhetens landskap för att förstå nya händelser, att likna dem vid något jag redan upplevt och bilda mig en uppfattning om hur jag ska förhålla mig inför detta nya. Samtidigt vet jag också hur desorienterad man kan bli av plötsliga väderomslag som gör att man inte vet vad man ska referera till, och hur bristande information och kommunikation påverkar förmågan att förstå något lika mycket som en oväntad dimbank som sveper in över ett landskap.

I dessa lägen är tålamodet din bästa vän, i kombination med en inre kompass.

Du måste öva på ditt tålamod. Det finns inget annat sätt att säga det. Öva på ditt tålamod. Lägg undan telefonen. Sov på saken. Låt det rinna vatten under broarna. Det är lätt att säga och mycket svårare att göra. Det har varit en av de saker jag har varit sämst på.

När det gäller den inre kompassen hade jag tur. När jag var 23 visste jag med absolut säkerhet var den pekade, vilken som var min innersta och starkaste drivkraft. Det hände i Fort Lauderdale, av alla ställen, på en konferens om innovation och nytänkande, och vi var väl en fem–sex hundra som samlats i en amfiteater för att höra en gubbe med ett efternamn som i princip bara bestod av konsonanter tala om Flow. Att han var den som hittat på konceptet eller att han skrivit boken med samma namn som fått sådant genomslag - det gick mig förbi då. Men han lät oss göra en övning som fick stor betydelse för mig.

Alla vi fem-sex hundra ombads att ställa oss upp och tyst identifiera den händelse som gett oss mest glädje under de senaste tre, fyra veckorna. Därefter skulle vi fråga oss själva varför det var viktigt, och sedan varför det var viktigt, och så vidare tills svaret endast var ett ord. På given signal ropade vi sedan detta rakt ut, fem–sex hundra röster som artikulerade det som ger dem energi på samma gång. Håren på armarna reser sig varje gång jag tänker på hur energin gjorde luften elektrisk.

Vi fick sedan vända oss till vår granne och fråga vad hen hade sagt, och intill mig stod en rabbin från New York som berättade att hans ord var ”kärlek”. Jag skämdes först när jag tänkte på mitt ord, för hans ord lät ju så mycket bättre, insåg jag. Men samtidigt kan man inte ändra sitt ord. Mitt ord var ”nyfikenhet”.

Det har varit min välsignelse och min förbannelse i livet. Den ständigt närvarande frågan: ”Varför?”

Att ställa frågan är en sak, men det gäller att veta när den ska ställas och när man ska vänta. Det är här jag oftast har brustit i tålamodet. För en del människor vet inte skillnaden mellan att fråga och att ifrågasätta, och många saknar dessutom tålamodet att försöka förstå varför frågan ställs utan att anta något. Även här har jag ibland brustit. Jag har tolkat frågorna som nyfikenhet snarare än som kritik, och det har ibland tagit tid innan jag har förstått vad jag gjort fel.

Vem man omger sig med är alltså avgörande för om den inre kompassen fungerar eller inte. Omger du dig med fel personer kommer din inre kompass att visa fel, på samma sätt som ett illasinnat magnetfält får skeppskompasser att visa fel och orsaka grundstötningar.

Så här vid femtio kan jag peka ut tre insikter som varit till stor nytta för mig och som jag vill rikta som uppmaningar till dig.

• Ta reda på vad som är viktigt för dig. Det har inget med andra att göra.
  Identifiera en händelse som gav dig energi under de senaste fyra veckorna och fråga dig därefter ”varför” gång på gång, tills du har ett ord. Om det är rätt, vet du det. Annars gör du om det.

• Man blir klokare när man delar saker med andra. Om du aldrig berättar för någon hur du agerar och reagerar, vad som gör dig glad och vad som gör dig ledsen, kommer du aldrig att få visdomens gåva. Berätta absolut inte allt för alla, men något för vissa. Den som aldrig tar risken att visa sig naken fastnar för eller senare i sin rustning.

• Vem du gör saker med är lika viktigt som vad du gör. Sällskapet är lika viktigt som kompassen och tålamodet. Dela inte alla dina tankar med alla, och inse att en del vänner och kollegor är bra sällskap på vissa stigar, men inte på andra. En del människor tycker om att sova i tält, andra under bar himmel.

Med detta sagt följer nu en lång sammanställning av erfarenheter jag samlat på mig. Det kommer inte i någon särskild ordning, och det som är viktigast i stunden varierar.

Förstå hur lite din utbildning betyder. Med undantag för några få specialistyrken – läkare, brottsutredare, psykiatriker – betyder din utbildning mycket mindre än du tror för att klara dig. All kunskap du har tillgodogjort dig kan också Gemini, Claude, ChatGPT, Copilot och Grok – fast bättre. AI har minskat värdet av att kunna fakta och ökat värdet av att kunna förhålla sig till en situation och andra människor. Med andra ord: AI tvingar oss att bli mer mänskliga. Det som betyder något är din förmåga att hantera situationer och relationer, inget annat.

Gå i terapi. Det är alltid värt det. Det kräver tålamod och nyfikenhet. Du kommer inte att gilla allt du upptäcker. Var glad för det. Människor som är fullständigt nöjda med sig själva lider av vanföreställningar. Skaffa dessutom en personlig AI-bot eller app som hjälper dig att lära känna dig själv. Den är dessutom alltid tillgänglig. Ljug aldrig för din terapeut eller din bot - det är som att ljuga för sin våg.

Undvik uppgifter som du är bra på men som är tråkiga. Gör en fyrfältare där den ena axeln beskriver uppgifter du är bra eller dålig på, och den andra vad du tycker är roligt respektive tråkigt. Den farligaste, men lättaste rutan att fastna i är den bra/tråkiga. I rutan dåligt/roligt utvecklas du mest, för där får du lära dig saker du ännu inte bemästrar

Gör det som är besvärligt först. Det går ofta fortare än du tror och är mindre jobbigt än du anar. Du bevisar för dig själv att du kan, och dessutom känns det så skönt efteråt. Att regelbundet ta tag i det besvärliga först är som att hålla en muskel igång. Om du slutar göra det som är besvärligt, orkar du snart ingenting.

Gör en armhävning om dagen. Det är framför allt en övning i att sätta rimliga mål och skaffa sig nya vanor. När du ändå håller på, gör nio till. Men behåll målet: en armhävning om dagen.

Du är unik, men inte speciell. Lär dig förstå skillnaden.

Ingen bryr sig så mycket om dig och vad du gör som du tror. De har fullt upp med att bry sig om sig själva och undra om andra bryr sig så mycket om dem som de tror.

Ta ansvar för din egen mentala hälsa. Träna. Gå ut i skogen. Öva på ditt tålamod. Öva på att inte gnälla. Öva på att inte bli kränkt. Gör dig aldrig till ett offer, i din eller någon annans berättelse, även om du vid olika tillfälligheter har blivit offer för omständigheterna. Låt det inte definiera dig.

Lär dig om du blir lyckligast av att arbeta med händerna eller med huvudet. En del människor blir lyckliga av att göra saker med händerna – baka, hälsa folk välkomna i en reception, montera bilar, bygga hus, sticka tröjor eller måla. Andra blir lyckligast av att fundera ut saker vid en dator. Bli inte en sådan som bara sitter framför datorn för att någon sa det. Bli inte en sådan som arbetar med händerna när den mesta aktiviteten sker i huvudet.

Varva och kombinera. De som arbetar med händerna blir ofta gladare av att sitta och fundera ibland. De som arbetar med huvudet blir alltid klokare av att göra saker med händerna också. Om du använder huvudet på jobbet kanske du ska använda händerna när du är ledig, eller tvärtom. Skapa dig ett liv som kombinerar hand och huvud och du kommer att må bättre. Jag vet en diplomat som också har en chokladfabrik och en processledare som har en ostbutik. Det går.

Om du arbetar med huvudet, lura dig inte att tro att du är smartare än någon annan. Få saker har en optimal lösning – det är bara dumbommar som tror det. Folk är intelligenta på olika sätt och i olika kombinationer. Glöm inte bort hjärtats och handens intelligens – nog så viktiga i livets olika skeenden.

Ingen mår bra av att sitta för länge. Det gäller i både bokstavlig och bildlig bemärkelse. Ingen borde sitta i mer än en timme. Ingen borde ha samma post i mer än fem år.

Man lär sig mest av sina egna misstag. Men det är dumt att upprepa misstag som andra har gjort.

Skaffa en nördig hobby. Det kommer att göra dig lyckligare än en MBA.

Lär dig hantera att-göra-listor. Du behöver två listor: att göra nu och att göra så småningom. Använd inte din inkorg som en att-göra-lista.

Lär dig när på dagen du är som mest kreativ och effektiv. Det behöver inte vara samma timmar. Organisera ditt arbete runt dessa timmar.

Lär dig djuparbeta. Om du kan få fyra block med 40 minuters koncentrerat arbete per dag ska du vara tacksam för det.

Lär dig planera. Avsluta veckan med att planera vad på din att-göra-lista som ska hinnas med nästa vecka, och när du kan få in block för djuparbete. Schemalägg din träning. Titta en månad framåt för att säkerställa att du når dina långsiktiga mål. En eftermiddag varje vecka ska vara fri som en buffert.

Tacka nej snabbt och tacka ja långsamt. Sov alltid på viktiga beslut. Ha ett färdigt svar: ”Tack för frågan, det låter väldigt intressant. Tyvärr har jag lovat mig själv att prioritera _____ det här året och har därför inte möjlighet att åta mig extra uppdrag.”

Handlingar räknas mer än ord. Jag har gjort operasångerskan Birgit Nilssons motto till mitt eget: ”Värp först och kackla sedan.” Birgit använde det för att beskriva sin egen arbetsmoral. Det betyder att man ska leverera resultat, arbete eller prestationer först – och fira eller skryta om det efteråt. Det är en uppmaning till handling och ödmjukhet före uppmärksamhet. Bli inte en av alla dem som springer runt och pågår.

Håll dig nära jorden. Då gör det inte så ont när du faller. Riktigt viktiga människor gör sig aldrig viktiga. Det är de osäkras signum.

Gör det du ska. Håll det du lovat.

Vifta på svansen. Visa att du gillar saker, att du är positivt inställd och att du tycker om det andra gör. Om du inte har en svans, visa det på ett annat sätt.

Var snäll mot andra.

Var snäll mot dig själv.

Skriv kortare mejl. Förklara vem du är, vilket ärende du har och vad mottagaren ska göra. Använd punktlistor för att skapa en överblick. Använd AI för att korta och förtydliga dina mejl.

Svara på mejlet senast nästa arbetsdag. Folk förväntar sig det. Däremot förväntar sig ingen blixtsnabbt svar. Undantaget: när folk spontant söker jobb – svara först när de kontaktar dig för tredje gången. Det är en signal om att de har en drivkraft utöver det vanliga.

Signalera att du har tagit emot ett meddelande. En tumme upp räcker långt och eliminerar osäkerhet och irritation.

Se ett uteblivet mejl som en signal. Alla kollar sina mejl minst en gång om dagen. Folk som vet vem du är men inte svarar på dina mejl är sällan upptagna, utan slarviga eller inkompetenta på det ena eller andra sättet. Antingen har de dålig koll på sin tid, brister i rutiner för att svara på mejl eller anser sig vara viktigare än du. (Undantaget är om du vill sälja dem något de inte har bett om.) Trots detta: skicka en vänlig påminnelse inom tre dagar.

En utebliven bekräftelse på ett meddelande är också en signal. Personen är oartig, oengagerad eller oorganiserad. Ibland alltsammans.

Ditt driv, tålamod och din uthållighet är viktigare framgångsfaktorer än kompetens och utbildning. Framtiden formas av dem som dyker upp och stannar kvar.

Gå på museum själv. Låt nyfikenheten guida dig och audioguiden göra dig sällskap.

Klä dig utifrån hur du vill bli uppfattad, inte utifrån hur du känner dig. Välj kläder utifrån vad som får den du möter att känna förtroende för dig. I vissa sammanhang är det sneakers på jobbet. I andra sammanhang svarta skor efter klockan sex.

Kom alltid 10 minuter i tid till ett möte. Det signalerar mer om dig än du anar.

Kom aldrig 10 minuter för sent till ett möte. Det signalerar mer om dig än du anar.

Lär dig att vänta på din tur i en kö.

Lär dig att vänta på att ett möte ska börja. Bemästra konsten att fördriva tiden i en lobby i väntan på ett försenat möte utan att ta upp telefonen.

Ta varje chans att besöka en katedral. Sätt dig och känn hur den får dig att känna dig liten på ett storslaget sätt.

Det är skillnad på att vara närvarande och att ha kontakt. Närvarande är inte samma sak som att visa närvaro, men närvaro är inte lika stark som att känna kontakt med någon.

Öva på att gå långsamt. Det är långsammare än du tror. En stressad människa är en person som signalerar att hen inte behärskar konsten att ha framförhållning.

Ge alltid mer än du tar.

Tacka så ofta du kan. Säg tack till alla som förtjänar det, vilket är fler och oftare än du anar. Sänd ett sms. Ge en bukett. Skicka ett handskrivet tackbrev inom en vecka. Var särskilt noga med att tacka dem som inte förväntade sig det. Han som höll upp hissdörren. Hon som hjälpte dig i affären. Han som löste ett ärende i kundtjänst. Hovmästaren som ordnade ett bord.

Klaga aldrig på lokalpolitiker. Om du tycker att du kan göra det bättre, engagera dig politiskt och bevisa det.

Undvik osäkra människor. Du kan aldrig vara säker på vad de säger, tycker eller agerar.

Gift dig inte med en åsna. Eller en snigel. De gör dig dummare och slöare.

Ta ansvar – en förmån! Det här är en av Ingvar Kamprads teser som jag har gjort till min egen. Det finns inget bättre sätt att få kontroll över sitt öde och styra sin tid än att identifiera en möjlighet till förbättring och genomföra den.

Lär dig att presentera dig. Säg både för- och efternamn och vad du gör, om inte din titel tydligt säger det. Minns att det är viktigare att vara bildad än utbildad. Berätta aldrig vilken utbildning eller skola du har gått, utan vilka frågor som intresserar dig. Om någon frågar vad du är ”i botten”, antyder de att de är mer intresserade av högskolepoäng än personlighet.

Lär dig att presentera dig på ett tråkigt sätt. Att kunna beskriva det man gör på ett maximalt ointressant vis är ett bra sätt att sätta stopp för frågor om ens arbete, och kunna styra samtalet till intressantare ämnen.

Tvärsäkerhet avtar med åren. I alla fall hos vettiga människor. Vansinniga människor blir allt säkrare på sin sak. Lär dig att byta ut ”jag är säker på att” mot ”om jag förstått saken rätt” så ofta du kan.

Vänta med att prata. Motstå frestelsen att bekräfta andra genom att berätta att du har varit med om samma sak. Låt alla runt bordet ge sina synpunkter innan du ger din. Sannolikheten för att någon annan kommer att säga det du tänkt säga är stor. Sannolikheten att just din erfarenhet är avgörande är liten.

Låt det bli tyst omkring dig. Om du ständigt lyssnar på något när du är ensam kommer du aldrig att kunna höra dig själv tänka. Låt tankarna vandra. Lär dig att trivas i ditt eget sällskap. Gå på museum själv.

Identifiera livets guldkanter. De kostar sällan något. Undantaget är vanan att alltid ha en flaska bubbel på kylning.

Låt inte rädslan styra dig. Det är viktigare att inte vara rädd än att vara modig. Fäst blicken på det som blev bra, inte på det som blev dåligt – såvida du inte kan lära dig något av det. Älska det vackra utan att hata det fula. Ägna mer tid åt att fundera på hur saker kan bli bra, snarare än att undvika det som är dåligt.

Lär dig att acceptera att alla inte gillar dig. Det är ett tecken på att du står för något – eller att du är omöjlig.

Glöm inte bort att vara tacksam. Artikulera det för dig själv. Berätta om det för andra. Börja dagen med att säga en sak till din käresta som du är tacksam för.

Allt blir lättare när du fyllt 40. Då orkar du inte bry sig lika mycket längre om vad andra gör eller tycker.

Gå till alla svåra möten. Det ger dig tid att tänka igenom allt en gång till.

Undvik folk utan humor. De har bara ett enda perspektiv på saker och ting. Dessutom är man övertygad om att just det perspektivet är rätt.

Undvik människor som aldrig säger ”förlåt”, ”du har rätt” eller ”jag håller med”. De har antagligen ingen humor heller.

Ligg inte med någon som inte läser böcker. Lust och stimulans är övergående. Läslusta är avgörande för en stimulerande relation på sikt.

Alla relationer som börjar dåligt fortsätter alltid på samma sätt. De blir aldrig bättre.

Alla förtjänar en andra chans, men ingen förtjänar en tredje.

Uttryck dig vagt och vänligt till en början i en relation. I de allra flesta fall: fortsätt med det.

Acceptera att du ibland är den som tar mer ansvar i en relation. En del bra människor är förvånansvärt dåliga på att upprätthålla relationer. Sånt är livet.

Man behöver sällan avsluta en relation. Det räcker att låta den rinna ut i sanden. Undantaget: kärleksrelationer. Det eleganta sättet att avsluta är det klassiska: ”Det är inte du, det är jag.” Förutom när det verkligen är du, inte jag.

Bli inte någons kundtjänst. Låt barn, föräldrar och kollegor först prova att lösa sina problem själva.

Hjälp inte dem som inte vill ha din hjälp. Det är slöseri med din energi. Hjälp alltid dem som vill ha din hjälp. Det är alltid värt det. Sluta hjälpa dem som inte säger tack. Akta dig för att bli någons enda terapeut.

Ge inte råd till folk som inte vill ha det. Det är dessutom en fin balansgång mellan att vara hjälpsam och att vara irriterande.

När du ger råd, var tydlig. När någon har orealistiska förväntningar är det alltid bättre att vara kortsiktigt taskig och därmed långsiktigt snäll än tvärtom. Däremot får du aldrig vara brutal. Den som envisas med att tala om ”den brutala sanningen” njuter ofta minst lika mycket av brutaliteten som av sanningen – möjligen mer.

När du inte vill ge råd, var vag och vänlig. Säg att du inte riktigt kan bedöma det, att det låter spännande och säkert kommer att gå utmärkt, och att det ska bli roligt att följa på avstånd.

Be folk dra åt helvete ibland. Kom ihåg: du gör det inte för att lära dem en läxa utan för att lära dig själv en läxa. Om du gör det en gång om året vet du att du är sann mot dina värderingar. Om du gör det tio gånger om året är du i fel sammanhang.

Se upp för processmänniskor. De känns igen på sin önskan om att processer ska följas, att möten ska leda till nya möten, och att rita linjer och boxar för att illustrera vem som bestämmer (de). De avslöjar sig genom sin önskan om byråkratisering, sin ovilja att prata om konkreta framsteg mot ett specifikt mål eller att bli utvärderade utifrån mätbara mål, och sin avsky mot att förenkla och ta genvägar. Ändamålen helgar aldrig medlen, eftersom ändamålen, i deras ögon, måste underordnas den process de själva styr.

Sök dig till resultatmänniskor. Det är bara de som gör saker som får dem gjorda. Om du ska få framgång i organisationen är det dessa du måste arbeta med. Det gäller även om du är en processmänniska.

Lär dig hantera dina kollegor. Mappa in dem i en fyrfältare med process- och resultatmänniskor på ena axeln och inkompetenta och kompetenta på den andra. Agera därefter. (Minns att några av dem du gillar mest som personer likväl bör placeras i rutan för inkompetenta processmänniskor.) Gör aldrig den här övningen tillsammans med någon annan. Det kommer att förgifta er relation, förr eller senare.

Var modig i var du hämtar inspiration – den kan komma från de mest oväntade håll. Var desto försiktigare med vilka lärdomar du drar av den. Sun Tzus ”The Art of War” eller Macciavellies ”Fursten” är litteratur för härförare och hovfolk, men inte nödvändigtvis för andra.

Förenkla livet för din chef. Till syvende och sist: detta är din viktigaste uppgift. Kom aldrig med ett problem utan att samtidigt komma med ett förslag på en lösning.

Man lär sig minst lika mycket av en dålig ledare som av en bra. De flesta ledare är bara chefer och de flesta chefer är dåliga. Konsten att leda har tyvärr få som. Om du stöter på en bra ledare, gör vad som helst för att få följa med. Om du är osäker på om din chef är bra, har du en dålig chef. Man behöver aldrig tveka vid en bra chef.

Du behöver bara hinna göra en viktig sak i veckan. Det räcker för att skaffa sig ett rykte som någon som får saker att hända.

Berätta vad du har uträttat, en gång i veckan. Alla kunder och chefer älskar att känna att någon annan har gjort saker medan de själva har suttit upptagna i möten hela veckan. Skicka en fredagshälsning till din chef nästan varje vecka för att summera vad du har tagit ansvar för och vad du har gjort för att närma dig dina mål. Skicka den inte bara på fredagar och inte varje vecka.

Om din chef eller uppdragsgivare inte uppskattar det du gör, byt chef eller uppdragsgivare.

Lär dig tolka signaler. Lär dig vad det betyder att din chef inte svarar snabbt på ett meddelande. Var lika vaksam på det hen inte säger som på det hen säger.

Synka förväntningar. Det är enklare att hantera skillnaderna för tidigt än för sent.

Ta inte ansvar för andras orealistiska planer. Om någon tror att de ska hinna segla och åka skidor samma vecka, låt dem göra det. Vem är du att förstöra deras glädje i förtid, när verkligheten tids nog kommer ifatt dem?Människors vanföreställningar kan vara de enda de har.

Lär dig en dikt utantill.

Lär dig en ovanlig snapsvisa utantill.

Acceptera att du ibland älskar mer än den andra. Som raderna i W.H. Audens berömda dikt:

How should we, like it were stars to burn
With a passion for us, we could not return?
If equal affection cannot be,
Let the more loving one be me.

Ta inte upp andras tid i onödan. De flesta möten hade kunnat hanteras med ett kort mejl. De flesta mejl: ett telefonsamtal. Ju färre mottagare på mejl, desto bättre. Att cc:a en jämställd kollega kan vara ett tecken på omtanke, men ett separat mejl som sammanfattar och ger en lägesuppdatering är alltid mer uppskattat. Att cc:a en chef är ett tecken på osäkerhet, bristande förtroende eller bristande mandat. Ofta alltsammans.

Strunta inte i formaliteter. En liten ceremoni kan ha stor betydelse.

Underskatta inte vikten av mjuk makt – och använd den närhelst du kan.

Många möten blir bättre stående eller gående. Ståmöten gör avstämningar snabbare. Gåmöten gör samtalen djupare. Utvecklingssamtal ska alltid ske under en promenad.

Det viktigaste står sällan på agendan. Det som står i programmet för en konferens är det minst viktiga. Se till att ha tid för spontana möten. Kom i god tid och se till att inte ha bråttom hem. Det är i mellanrummen som allt det viktiga sägs.

Planeringsdagar är slöseri med tid. Det som gör dem viktiga är allt det oplanerade som inträffar.

Lär dig att sitta rakt på en hård pall. Hållningen är viktig för att signalera att man är rakryggad. (Planeringsdagar är ett bra tillfälle att öva.)

Mogenhet har inget med ålder att göra. Det finns 55-åringar som beter sig som valpar och 25-åringar som är kloka som ugglor.

Lär dig att agera i linje med din ålder och din senioritet. Det är vad omvärlden förväntar sig – och med all rätt!

Låt kollegorna förbli kollegor. Bli inte kompis med dem. Fråga aldrig om dina kollegors familjer eller privatliv. Alla bär sina ok. Vilka de är har du inte med att göra, såvida de inte vill att du ska veta.

Ligg inte med folk du arbetar med. Flörta inte ens. Det är opassande.

Även om ingen får reda på att du var otrogen, kan du själv aldrig bli ovetande om det. Klarar du att leva med den insikten om dig själv? Svaret är inte givet.

Du ljuger antagligen mest för dig själv. Du säljer in orealistiska idéer utan förankring som du sväljer med hull och hår. Men ibland måste man få vara orealistisk.

Det finns alltid tid för en mjukglass.

Ge dig själv tillstånd att lita på dina instinkter. Jag har en vän som är tävlingsryttare och inför varje stort mästerskap, när han tränar i fyra år och vet att det är fyra år till innan han får chansen igen, om han någonsin får den, säger han till sig själv: ”Jag ger mig tillstånd att lita på mina instinkter”. Under stor press är det befriande.

Folks identitet är alltid viktigare för dem än de låtsas.

Folk vill bestämma i mycket högre grad än de vill ge sken av. Den som oftast pratar om vikten av att vara lagspelare är sällan den som är minst intresserad av att samarbeta. De som vill samarbeta gör just det i stället för att prata om vikten av samarbete.

Folk är sällan så logiska som de låtsas vara. En del fattar sina beslut utifrån vad de upplever som det rätta alternativet. Andra utifrån det som är minst dåligt. Anpassa argumentationen därefter.

Glöm inte att alla bär sina ok. Kanske i tysthet. Kanske utom synhåll. Men alla bär sina ok.

Be om förlåtelse tidigt och ofta (även om det inte var ditt fel). Det visar omsorg och omtanke.

När du får kritik, utgå från att motparten har rätt. Eller att det i alla fall är så motparten uppfattar det. Ta ansvar därefter, oavsett om du håller med eller inte.

När du kritiserar någon, utgå från att du kan ha fel. Utgå från deras bästa argument. Fila bort kanterna på dina argument.

Om du ständigt blir missförstådd är du förmodligen otydlig. Om du ständigt blir misstänkliggjord har du förmodligen hamnat i fel sammanhang. Stanna inte kvar.

Ge inte folk all information på en gång. Få människor kan hantera en stor mängd information i ett enda svep. Den behöver distribueras i små doser under en längre period. Schemalagda meddelanden är dina bästa vänner.

Avslöja inte hur snabbt du arbetar. Många bedömer arbete utifrån hur lång tid det tar, inte hur bra det är. Resultatet kan därför bli att du både uppfattas som slarvig och får fler uppgifter.

Avsluta provanställningar vid första misstanken om att något är fel. Om personen inte ens kan fejka en angenäm personlighet under tre månader, trots att hela systemet är riggat i deras favör, är förklaringen antagligen att de har en så gräslig personlighet att den inte går att förändra. Avsluta så fort du kan.

Konflikter handlar ytterst sällan om sakfrågan. Då hade problemet varit löst för länge sedan.

När folk skyller på formaliteter är den verkliga orsaken sällan själva formaliteterna.

Alla människor tycker själva att de agerar mycket logiskt. Deras agerande avslöjar därmed vilka föreställningar de har. Ett varningens finger dock: det är inte ovanligt att människor agerar utan att tänka alls. Det gör dem svårare att tyda och deras agerande omöjligt att förutse.

Folk som ofta kastar andra under bussen kommer en dag att bli kastade under bussen. De väntar bara på rätt tillfälle.

Anta inte att folk kan skilja på känslor och fakta. Detta gäller särskilt personer med otydliga arbetsuppgifter. De bedömer sitt eget arbete oftare utifrån hur det känns under tiden, snarare än utifrån vad de faktiskt har åstadkommit.

Fira oftare. Sörj mindre.

I förhandlingar: ta reda på vad den andra vill. Ge dem det. De flesta kan inte hantera fler perspektiv än sina egna. Folk är oftare mindre intresserade av vad du vinner på det än av vad de själva vinner på det. Säg vad de vill höra. Få vill veta vad du tycker.

När du märker att motparten inte har goda intentioner, håll informationen till ett minimum. Ju mer du ger dem, desto mer kan de (och kommer de att) missförstå.

I förhandlingar, svara bara på det du vill, när du vill. Svara inte på allt. Svara snabbt ibland, långsamt ibland.

När du har att göra med besvärliga människor, ta då hjälp av andra när du formulerar dig. Att låta AI formulera det du vill säga på ett bättre sätt har hjälpt mig fler gånger än jag kan räkna.

Inse att du är faktiskt den helt orimliga i en del konflikter. Ibland är allt bara ditt fel. Att tro att du aldrig skulle hamna i en sådan situation är också en orimlig hållning.

Bli aldrig cynisk. Det kommer att äta upp dig inifrån.

Sträva bara efter att uppfattas som en rimlig, vettig människa av din omgivning. Det är en nog så hög och svår ambition.

Slå vakt om din nyfikenhet. Den är lika viktig som din hälsa.

Lär dig hålla ett tacktal. Res dig upp. Uttryck tacksamhet för att ni har blivit inbjudna. Nämn en detalj som vittnar om värdens omtanke. Skåla för värden. Sätt dig ner.

Stanna aldrig sist på festen. Men bli inte den första som lämnar.

Öva på ditt tålamod.

Sluta aldrig vara snäll. Sluta aldrig vara snäll. Sluta aldrig vara snäll!

Det var allt för idag.
Vi hörs snart igen!

Read more

Just idag skulle en av de bästa berättarna det här landet haft ha fyllt 100 år. En människa som kunde göra komplicerade saker begripliga och som insisterade på att förklara dem så enkelt som möjligt. Ingvar Kamprad, född den 30 mars 1929 på gården Elmtaryd i Agunnaryds socken i Småland.

Hans förmåga att nå fram till människor – oavsett om det var genom en handskriven lapp, ett ödmjukt samtal i butiken eller enkelheten i IKEA-katalogen – formade företagets kultur på ett sätt som är i högsta grad levande. Det där sättet att aldrig göra sig märkvärdig utan istället göra saker begripliga har präglat IKEA och fortsätter att inspirera mig.

Från början var Ingvar övertygad om att tydlig och ärlig kommunikation var själva hjärtat i att bygga tillit – med medarbetare, kunder och samhällen. Hans öppna dörr och ovilja att sätta sig på piedestal gjorde att människor kände sig sedda och hörda. Där, i det vardagliga lyssnandet, växte en känsla av tillhörighet fram som fortfarande är central på IKEA idag.

När vi nu uppmärksammar Ingvars 100-årsdag tycker jag att hans kanske viktigaste lärdom är just den: att bra kommunikation är mer än ord. Det handlar om att försöka förstå andra, skapa verklig kontakt och ge människor kraft.

Jag har haft anledning att tänka mycket på det de senaste åren. I mitt uppdrag för Viable Cities på KTH har jag de senaste sex åren arbetat nära 10 svenska städer och försökt förklara hur vi kan överbrygga de missförstånd som finns kring omställningen – missförstånd som gör att människor tror att de är emot förändring, fast den i själva verket innebär massor av nyttor. Där har Kamprads anda funnits med mig som ett slags kompass: hur viktigt det är att börja i förståelse, att försöka förstå de många människornas oro och att lyssna med empati. Vilket problem kan vi hjälpa dem att lösa?

När Ingvar Kamprad fyllde 50 hade han lämnat Sverige och flyttat till Schweiz. Möjligheten att småsnacka med medarbetarna i vardagen minskade drastiskt. Samtidigt var behovet av att prata om kulturen, om synen på arbete och om vad IKEA skulle vara större än någonsin i takt med att företaget växte.

För att inte företagskulturen skulle tunnas ut av expansionen bestämde sig Kamprad för att skriva ner idéerna bakom IKEA i nio teser. Genom att sammanfatta hur IKEA borde fortsätta utvecklas, även när han själv inte längre var operativ, kunde han nå alla som skulle vara med och forma framtidens IKEA.

Resultatet blev skriften En möbelhandlares testamente, publicerad 1976. Där formulerade Kamprad de nio viktigaste grunderna för verksamheten. Han beskrev den övergripande sociala ambitionen, visionen, som att “skapa en bättre vardag för de många människorna”. Den visionen skulle inte uppnås genom stora ord, utan genom en konkret affärsidé: att erbjuda ett brett sortiment av form- och funktionsriktiga heminredningsartiklar till så låga priser att så många som möjligt har råd att köpa dem.

Av en händelse föddes även jag 1976 och är alltså jämngammal med just En möbelhandlares testamente. Det är den ledarskapslitteratur jag har återvänt till oftare än någon annan bok. Jag har läst den sedan sekelskiftet, flera gånger om året, ungefär från den tid då jag själv började få ledarroller och själv lärde känna människor som jobbade på IKEA.

Flera av principerna har följt mig nära. En av de viktigaste är nummer åtta: “Att ta ansvar – en förmån.” Där skriver Kamprad om rätten att göra fel. “Att göra fel är den handlingskraftiges privilegium”, konstaterar han och fortsätter ungefär: det viktiga är att kunna göra om och rätta till. “Bara den som sover gör inga fel.” Felrädsla, menar han, är byråkratins vagga och all utvecklings fiende.

Jag har aldrig varit särskilt religiös, men när jag läser den avslutande delen av Kamprads förklaring av den åttonde principen föreställer jag mig att det är så en troende känner när hon upplever att en religiös text förkroppsligar allt hon tror på.

Jag har aldrig uppfattat mig själv som särskilt modig, men jag är inte rädd. Mycket av min tid i olika organisationer har gått åt till att skapa trygghet. På Vad Vi Vet är vi inte rädda. Mina medarbetare vet att när de erkänner fel är min första fråga: ”Hur många har dött?” Det låter brutalt, men det är ett sätt att sätta saker i perspektiv. Om 10 000 prenumeranter har fått ett mejl för mycket så är det ett misstag – men ingen har dött. Vi kan lära oss, rätta till och gå vidare.

För mig, som burit mottot “värp först, kackla sedan”, var möbelhandlarens testamente som att få en bekräftelse på något jag intuitivt känt. Allt i den där skriften är inte bara klokt – det är användbart. Inledningen, där Kamprad konstaterar att “ingen metod är effektivare än föredömets”, sammanfattar i stort sett hela min syn på ledarskap.

En annan princip jag ofta återvänder till är nummer fyra. “Att med små medel nå stora resultat.” Att tänka smartare, mer resurseffektivt. Ta den hjälp man kan få och gör det mesta möjliga med de resurser man har. Kamprad kallar slöseri med resurser för en av mänsklighetens största sjukdomar och uppmanar till att visa att man med knappa resurser kan nå goda resultat. Jag har nästan aldrig arbetat med stora resurser. Jag har tvärtom tvingats göra mer med mindre, gång på gång. Där har hans tankar känts väldigt nära.

Princip nummer 5, “Enkelhet är en dygd”, har jag också burit med mig. Överdriven planering är, som han skriver, företagens vanligaste dödsorsak. När jag själv har planerat för mycket har det också ofta varit nära att gå åt helvete. Hellre då “värp först, kackla sen”. Enkelhet och sunt förnuft bör prägla planeringen. Det betyder inte att man ska vara slarvig, utan att man ska akta sig för att planera livet ur idéerna.

Samtidigt har jag brottats mest med regel nummer 7: “Kraftsamling - viktig för vår framgång”. Den är viktig just för att den står i spänningsfältet mot tanken om att med små medel nå stora resultat. När jag inte har kraftsamlat – när jag försökt göra allt på samma gång – har det ofta gått dåligt. Kraftsamling handlar också om att sluta göra saker, att våga välja bort, vilket har varit svårt. Jag blir lätt entusiastisk och vill göra mycket. Där har jag misslyckats med att följa Kamprads råd under mina första femtio år, och det kräver en kraftsamling för att rätta till det.

Precis som Kamprad började sin resa som tonåring hemma på gården i Elmtaryd, med ett litet skjul där paket lades för att hämtas av mjölkbilen på morgonen, hade jag mina första stapplande försök i ungdomen. Under en period försökte jag, likt Kamprad, sälja pennor. Mina var någon sorts ergonomisk variant i miljövänlig plast. Men precis som för honom i början blev det ingen större succé.

Trots att jag under årens lopp har haft både vänner och bekanta som jobbat på IKEA har jag själv aldrig hamnat där. Det har helt enkelt aldrig blivit av. När jag växte upp i Båstad var det för långt till IKEA för att jobba extra. Pågatågen gick inte lika ofta. Ingen kunde skjutsa mig. Helsingborg kändes mycket längre bort då än i dag och livet tog helt enkelt andra vägar.

Men livets ironi är kärleksfull. När jag själv senare fick en tonåring hemma började han, likt Ingvar, bygga upp ett postorderföretag. Fast i hans fall handlade det om begagnade jeans. Det gick bra. Istället för ett skjul tog han över vindsförrådet, sedan grannens vindsförråd och sedan ett till. Till slut tog det stopp. Inte för att idén var dålig, utan för att han fick jobb. På IKEA.

Idag arbetar han på Kungens Kurva. För några månader sedan blev han utsedd till månadens medarbetare. Jag har nästan aldrig varit så stolt. Nu är det han som kommer hem och berättar om olika saker IKEA gör. Cirkeln är inte sluten, men den har fått en vacker böj.

Kanske är det också där någonstans som Kamprads arv blir tydligast för mig. I vardagen. I samtalen vid köksbordet. I hur vi pratar om misstag, om ansvar, om att göra sitt bästa med de resurser man har. I övertygelsen om att enkelhet inte är fattigt, utan klokt. I känslan av att mycket av det bästa fortfarande ligger framför oss.

För som han skrev: “Det mesta är fortfarande ogjort. Underbara framtid.”

Och jag kan inte annat än hålla med.

Det var allt för idag.
Vi hörs snart igen!

Imorgon börjar bokrean. Jag är uppvuxen bakom en bokhandel, ljuvliga Bjäre Bokhandel vid torget i Båstad, en av Sveriges många självständiga boklådor. Det har präglat mitt förhållande till läsande och till böcker, inte minst genom att jag tycker om att äga böcker istället för att låna dem.

Varje år läser jag en massa böcker, en hel del bra och några mediokra, några klassiker och många nya. Sedan ett drygt decennium publicerar jag en kort recension över de böcker jag tycker bäst om och publicerar den med hashtaggen #persboktips.

Här är mina favoriter från 2025. (Klicka här för att hitta köplänkar till alla.)

Ett annat tips. Om du kämpar med att försöka förklara (eller förstå) något om ett komplicerat ämne, sök efter en roman från den perioden eller den regionen, eller med huvudpersoner som påminner om dem du vill försöka nå med din förklaring. Det är ett oslagbart sätt att förstå hur det är att gå i deras skor! Klicka här för att läsa mer om varför jag väljer romaner istället för fackböcker för att förstå saker.

Läs mer:

• Varför startar bokrean nu? Nog är det lite konstigt ändå att bokrean infaller i februari och att ingen bokhandlare startar före någon annan? Här är vad du behöver veta.

• Vad gör en bok minnesvärd? Det korta svaret är att det är när vi själva känner oss som medskapare. Detta talade jag med författaren och litteraturkritikern Kristoffer Leandoer om nyligen. Han har skrivit den intressanta volymen ”Det är läsaren som skriver boken”. Lyssna på vårt samtal här.

• Vilka böcker är bäst för en bokklubb? Varje gång jag läser en bok som jag känner skulle passa fint för en bokklubb blir jag glad. Här är dussintals tips på böcker som ger upphov till bra diskussioner.

Det var allt för idag.
Vi hörs snart igen!

Read more

Så här års har de flesta redan gett upp sina nyårslöften. Ofta misslyckas de för att vi lovar något vi egentligen i…

Read more

Mellandagarna är till för att summera året, och traditionsenligt listar jag mina favoriter.(Se tidigare år: 2024, 2023, 2022). Listorna är ett sätt för mig att reflektera över det jag läst, men lika mycket ett sätt att återgälda alla de tips jag fått från andra.

• Listorna är i mångt och mycket sammanställningar av det som jag under året delat under olika hashtags på mina kanaler på Instagram och Facebook. Du hittar respektive hashtagg under respektive lista.

Läst

Varje år läser jag en lång rad böcker, många bra och några mediokra, några klassiker och många nya. Sedan ett drygt decennium publicerar jag en kort recension över de jag tycker bäst om och publicerar den med hashtaggen #persboktips.

Skönlitteratur

• Detransition, Baby - Torrey Peters.

• Att gå på teater - Claes de Faire

• Air - Christian Kracht

• Flesh - David Szalay

• Sommarboken - Tove Jansson

• Hunchback - Saou Ichikawa

• James - Perchival Everett

• Wintermans mysterier - K Svensson

• How to Be a Man - Nicole Krauss

• Trust - Hernan Diaz

• En gentleman i Moskva - Amor Towles

Sakprosa

• All the Beauty in the World - Patrick Bringley

• The sense of Style - Stephen Pinker

• Text & stil - konsten att berätta med vetenskap - Magnus Linton.

• HasseåTage - Kalle Lind

• Breakneck - Dan Wang

• The next conversation - Jeffersson Fischer

Hört

Under året som gått har jag lyssnat lite mindre på poddar och lite mer på böcker (varav några hamnade på läst-listan ovan). Några av favoriterna under 2025 är nya bekantskaper och flera var favoriter redan förra året.

Musik

De låtar jag lyssnade på mest under året finns samlade i en spellista på Spotify och har som vanligt en tonvikt på det klassiska och instrumentella. Förklaringen är att jag har lättare att koncentrera mig när jag skriver om jag lyssnar på något instrumentellt.

Här är några av mina nya favoriter från året som gått.

• To the Mountains - Lizzy McAlpine

• Row your boat - Peder Elias

• Härz und Mund und Tat und Leven: BWV 147 - Johann Sebastian Bach

• Venus in Sunlight Grey - Julie Cooper

• Op! al den ting som Gud har gjort - Anne Dorte Michelsen

• Same Questions - Max McNown

• Vincent - Don McLean

• Diamond & Rust - Joan Baez

• The Fate of Ophelia - Taylor Swift

• The Gulf of Finland - Mikhail Glinka’

Poddar

Här är de poddar jag lyssnade mest på under 2025. (Länken går till Spotify.)

• Hundåren - långa intervjuer med kulturpersonligheter om perioder när allt inte gått så lätt. Jag håller Tomas Andersson Wij för att vara en av landets bästa intervjuare, och här visar han varför.

• Till sängs - Samanda Ekman och Malena Ivarsson talar om samtiden ur ett jungianskt perspektiv.

• Interesting Times (New York Times) - konservative Ross Douthat försöker förstå världen ur sitt perspektiv med oslagbart intressanta gäster.

• Della Monde (Under Produktion) - K Svensson, Simon “Chippen” Svensson och Jonatan Unge babblar om högt och lågt.

• Stormens utveckling (Under Produktion) - samtiden kommenteras av Ola Söderholm, Liv Strömquist och Jonatan Unge

• Critics at large (the New Yorker) - aktuella populärkulturella fenomen diskuteras av Vinson Cunningham, Naomi Fry, och Alexandra Schwartz

• En varg söker sin podd (Under Produktion) - Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli samtalar om tidens ämnen och tidlösa teman.

• Snedtänkt med Kalle Lind (Sveriges Radio) - Kalle Lind talar om sådant som andra poddar inte talar om.

Sett

Att se film och serier är det som jag oftast prioriterar bort till förmån för andra aktiviteter. Jag hade likväl turen att se flera bra filmer och serier under året, och några av dem delade jag under #persfilmtips, andra glömde jag att skriva något om. Klickar du på namnet kommer du till inlägget på Instagram där jag skrev varför de berörde mig.

Filmer

• The Apprentice (Prime Video)

• Antidote (Frontline / PBS).

• Zootropia 2.

Humor

• Jaqueline Novak - Get down on your Knees (Netflix).

• Alex Edelman - Just for us (HBO Max).

• Marc Maron - From Bleak to dark (HBO Max) och Panicked. (HBO Max).

• Nate Bargatze - Your Friend (Netflix)

Serier

• Älgvandringen (SVT)

• The Diplomat (Netflix)

• Förrädarna, säsong 4 (TV4 Play)

• Last Week Tonight with John Oliver (HBO Max / YouTube)

Upplevelser

Att besöka utställningar eller sätta sig i salongen är alltid en bra idé för att få nya intryck. Några av de bästa upplevelserna under 2025 har jag som vanligt delat under #persscentips och #perskulturtips.

Utställningar och besök

• Skulptören Carl Milles 150 år, Millesgården, Lidingö. Fenomenal utställning om hans verk och person.

• Hanna Hirsch Pauli – konsten att vara fri, Nationalmuseum Stockholm. En möjlighet att stifta bekantskap med en fenomenal konstnär.

• Unboxing, Arkdes, Stockholm - Varje dag mellan 13-15 plockas något skojigt fram ur Arkdes stora arkiv och som besökare får man titta närmare på det.

• V&A East Storehouse, London - En av Londons populäraste museer har invigt ett stort arkiv som det är möjligt att besöka för att förstå hur och vad V&A samlar på.

• Händel Hendrix House, London - Separerade av en vägg och två hundra år bär de två hemmen vittnesmål om två musiker som förändrat musikhistorien.

• the Venet Foundation, Le Muy. En trädgård full med den franske konstnärens monumentala verk, och ett hus han fortfarande bor.

• Maison Dora Maar, Ménerbes. Om man får chansen att besöka huset där Picassos musa bodde ska man ta den.

• Sagrada Familia, Barcelona. Trots att jag besökt katedralen flera gånger vid det här laget, tappar jag likväl andan vid varje besök.

Föreställningar

• Abba Voyage - Abba Arena, London

• Sissela Kyle: Min föreställning om mamma - Rival, Stockholm

• The importance of being Ernest - Nöel Coward Theatre, London

• K Svensson: En modern gentleman (K Svensson) - Godsmagasinet, Uppsala.

• Björn Gustafsson: live - Chinateatern, Stockholm

• Amadeus, Stadsteatern, Stockholm

• The Book of Mormon, Prince of Wales Theatre, London

Det är djupt tillfredsställande att få veta att någon man har hjälpt har haft glädje av det. Jag tycker därför att det är förbluffande hur dåliga många är på att återko…

Read more

Thanksgiving. För femton år sedan upplevde jag den amerikanska högtiden för första gången. Vi bodde i San Francisco den hösten och min kollega Megan frågade mig och en annan kollega om vi och våra familjer ville fira m…

Read more

Den som tittar på min bokhög undrar förstås när jag ska få tid att läsa allt det där. Sanningen är att jag inte hinner lika mycket som jag önskar, och det är jag naturligvis inte …

Read more