I…

Read more

Read more

Så här års har de flesta redan gett upp sina nyårslöften. Ofta misslyckas de för att vi lovar något vi egentligen inte …

Read more

Den som tittar på min bokhög undrar förstås när jag ska få tid att läsa allt det där. Sanningen är att jag inte hinner lika mycket som jag önskar, och det är jag naturligvis inte …

Read more

Att kunna svänga på stolen och fråga en klok kollega är något jag saknar när jag sitter på distans och skriver. Det finns saker som är för svåra för att fråga om via Slack och som än…

Read more

Den politiska polariseringen är numera ett av de största hindren för att städer ska kunna fatta de modiga beslut som behövs för att ställa om och minska utsläppen av växthusgaser. Klimatfrågan erbjuder nämligen den perfekta konfliktp…

Read more

Sommaren 2018 startade jag allmänbildningstjänsten Vad Vi Vet - den ger dig allmänbildning du har nytta av. Sedan dess har jag drivits av en övertygelse om att alla borde ha rätt att ha tillgång till faktabaserade förklaringar, oavsett vilken plånbok man har och oavsett vilket hem man växte upp i.

Idag är jag stolt över att en halv miljon svenskar regelbundet använder tjänsten och en av orsakerna till det är hur vi gör våra förklaringar. Det är inget hokus-pokus, utan något du kan lära dig och använda när du ska förklara något. Nyckeln är att använda sig av “åfanismer”.

Låt mig förklara:

Det var allt för idag.
Vi hörs snart igen!
/Per

Många frågar mig hur det kan komma sig att så många börjar sina Linkedin-inlägg med att påstå att många frågar dem om saker. Nej, nu ljög jag. Ingen frågar mig om…

Read more

Ibland är lockelsen att spara tid så attraktiv att man lägger längre tid på att hitta och använda ett tidsbesparande verktyg än vad det hade tagit att bara göra saken direkt, utan några verktyg alls.

Framför mig har jag ett stort skrivprojekt som måste avslutas de närmaste månaderna. Det handlar om resultatet av de fältstudier och pilottester som jag genomfört de senaste åren på Viable Cities vid KTH, och gäller vilka metoder som fungerar för att skapa konsensus i diskussioner om framtiden. Det är textmassor som måste formas, strykas och kompletteras med målet att ge en viktigare tankar ännu fastare konturer. Alltihop måste dessutom vara på engelska - till råga på allt på fin, gärna lite akademisk engelska - för att hålla den verkshöjd man kan förvänta sig av en rapport från KTH, även när den är skriven av en praktiker som undertecknad.

För några månader sedan började jag därför att använda Grammarly, ett AI-verktyg som ska hjälpa mig spara tid. Det gör mer än att fixa grammatik och stavfel, Grammarly kan också hjälpa mig att skriva på ett visst sätt och i en viss stil. I inställningarna har jag angett att den ska varna för luddiga formuleringar, oklara hänvisningar, repetitiva ordval och passivformer (aktiva former är lättare att förstå). Jag har även bett dem hjälpa mig att låta mer säker. När den påträffar vaga känsloord som “känner” föreslår den att jag ersätter det med “är övertygad om”

Dessutom varnar Grammarly med ett rött streck i marginalen när den anser att ett helt stycke borde skrivas om utifrån dessa instruktioner, och föreslår samtidigt hur det skulle kunna skrivas om, kortas, låta mer eller mindre formellt.

Eftersom det är viktigt för mig att rapporten blir bra tog jag tacksamt emot Grammarlys förslag, även när den föreslår ord och formuleringar som inte jag inte normalt skulle skriva, som “elevate an issue”, “a rich tapestry of issues” eller “delve into a topic”. Jag angav att jag skriver på vad som är att betrakta vad man på akademisk svengelska kallar för ett “paper”, och antog därför att Grammarly är bussig nog att betrakta detta i sina förslag. Eftersom jag inte gått någon forskarutbildning så kunde jag inte veta säkert.

Att skriva med en personlig röst

Min önskan om att skriva bra har också gjort att jag läst två böcker om att skriva bra; Steven Pinkers “The sense of style” och William Germanos “On Revision”. (Båda rekommenderas varmt.) Båda tar upp vikten av ett personligt språk, att se till att läsaren kan höra författarens röst. Det förutsätter att man identifierat det personliga i sin röst och alla har det inte. Det finns de som arbetar ett helt liv med att producera texter utan att utveckla en personlig röst.

När vi pratar är det tydligt att de flesta vuxna människor har ett eget sätt att uttrycka sig. Det märks i hur vi berättar om något som hänt, där två människor sällan beskriver samma situation på samma sätt. Det märks i vilka detaljer vi beskriver, och hur. Någon tycks känna till ett oändligt antal synonymer, en annan använder samma kraftuttryck om och om igen, en tredje verkar inte kunna beskriva något utan att använda ett blommigt adjektiv. Användandet av dialektala ord bidrar ytterligare till den personliga rösten.

I skift är den personliga rösten betydligt ovanligare. Det har alltid funnits en skillnad i formalitet i hur ett språk talas och hur det skrivs helt enkelt för att formalia ofta är skriven medan informella sammanhang är talade. Att anpassa sin röst efter sammanhanget är bara naturligt. Skolans uppfostrande roll, arbetsplatsernas standarder (“här skriver vi på det här sättet”) och en allmän önskan om att kunna formulera sig som en vuxen, viktig och vetenskaplig person bidrar till att det skrivna språket inte är personligt.

Många akademiker finner en trygghet i det torra, tråkiga språk som kännetecknar forskningsrapporter, och ingen förväntar sig heller något annat. Det finns inget förbud mot att skriva på ett sätt som speglar den egna rösten, så länge man inte slarvar med sina källor, men många rättar likväl in sig i ledet. Kanske är det därför man ofta blir glatt förvånad av hur avslappnade och trevliga forskare är när man väl pratar med dem.

Inte heller journalister eller författare har nödvändigtvis en personlig röst. Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski har ett karaktäristiskt sätt att uttrycka sig när man hör honom tala, men det märks inte i de texter han producerar. Mark Levengood är motsatsen: hans sätt att formulera sig är mycket karakteristiskt och skulle aldrig förväxlas med exempelvis Wolodarskis sätt att formulera sig.

I min allra första bok - CSR i Praktiken - är min röst svag, vilket speglade mitt självförtroende när jag skrev den. Mellan raderna läser jag numera in en oro över att akademiker på fältet skulle anklaga mig för osaklighet och svajiga teoribyggen. Att klämma in över 150 konkreta exempel på hur företag agerar för att tjäna pengar på hållbarhet (det vi då kallade Corporate Social Responsibility) framstår idag som ett överkompensatoriskt beteende.

I de böcker och essäer jag skrivit sedan dess har min egen röst framträtt mer och mer, i alla fall är det så jag själva uppfattar det. En av anledningarna till att jag håller essän “Stjärnorna över Henrys hus" (2017) som något av det bästa jag skrivit är för att det var första gången jag som min röst genomsyrade ett helt verk. I tidigare grejer hade rösten hörts här och var, men drunknade alltför ofta i sorlet av allehanda fakta som jag kände mig tvungen att inkludera.

Paradoxalt nog hittade jag min röst på engelska, när jag läste kreativt skrivande under en termin på Stanford, och insåg att mitt sätt att formulera mig var just mitt. Min engelska var inte tillräckligt bra för att naturligt använda mig av formuleringar som att “elevate an issue”, “a rich tapestry of issues” eller “delve into a topic”, utan mitt språk förblev enkelt, även när resonemangen blev komplexa och invecklade.

Risken för artificiella klyshor

Man kan även använda Grammarly för att föreslå ändringar som gör texten som helhet lite “mer slagkraftig”, en funktion jag instinktivt aktat mig för. De associationer som inledningsvis kan verka ovidkommande men som senare visar sig ha relevans för berättelsen är en del av hur jag berättar saker. Detsamma gäller min förkärlek till allitterationer och retoriska återkopplingar, två karaktärsdrag i min röst, något som gör att en text är trevligare att läsa och kan göra den lättare att förstå, men som lätt kan bli för mycket.

När jag under de senaste månaden läst Steven Pinkers och William Germanos böcker har jag insett att jag även måste hålla Grammarly. i schack Varje gång jag godkänner förslaget om att byta ut ett ord eller formulera om ett stycke, så riskerar det ju att ske på bekostnad av min röst. När Grammarly pekar ut en formulering som passiv och föreslår att jag ska fundera på om jag ska skriva aktivt istället synliggör den något som både kan tolkas som ett fel men som lika gärna kan vara ett aktivt val.

Det är när Grammarly vill arbeta om hela stycken för att göra de tydligare eller formellare förslagen ofta innehåller de snofsiga orden elevate, tapestry och delve. Pinkers och Germano fick mig att inse vikten av att bekämpa impulsen att göra sig märkvärdig bara för att jag skriver något som jag vill ska framstå som vuxet, viktigt och vetenskapligt. Risken är helt enkelt för stor för att jag både låter tillgjord och som någon annan än mig själv.

Till Grammarlys försvar är de språkmodeller som AI använder på gemensamma nämnare vid analyser av de enorma textmängder som ligger till grund för förslagen. Det innebär att personliga särdrag drunknar men också att vanliga klyschor förstärks eftersom de förekommer ofta. Om man ger en språkmodell en miljon rapporter kommer språket den föreslår låta som språket i en miljon rapporter: opersonligt. AI tycks också favorisera oprecisa och lite komplicerade ord eftersom de kan användas i så många olika sammanhang för att putsa upp språket i rapporter. Elevate, tapestry och delve finns alla på listan över vanligt förekommande “ai-ord”.

Ironiskt nog har Grammarly en funktion för att upptäcka formuleringar som tycks skapade av AI. Det har hänt mer än en gång att den flaggat formuleringar som den en kort stund tidigare föreslagit som förbättringar. Häromdagen skrev Jenny Maria Nilsson om vilka konsekvenser det kan få för oss som skriver.

Rädslan för att det ska upplevas som att jag förlitar mig alltför mycket på AI-verktyg för att spara tid när jag skriver har bidragit till att jag de senaste veckorna börjat betrakta Grammarlys varningar om passiva formuleringar eller förslagen om att förenkla stycken som tydliga exempel på mitt eget språk. En del av det jag skriver är naturligtvis skräp i akut behov av förbättring, så jag förkastar inte alla förslag, men det har gett mig en ökad medvetenhet. Nilssons inlägg fick mig att inse varför det är viktigare än någonsin att låta sin personliga röst höras i den text man arbetar med.

Tips för fördjupning:

Här följer en lista på de AI-verktyg jag använder för att bli en bättre skribent.

• Grammarly Trots allt är det mitt mest använda verktyg och en ovärderlig hjälp för att skriva bra engelska (tyvärr finns inte verktyget på svenska än). För att få tillgång till de funktioner jag skriver om behöver du pro-versionen. Läs mer här.

• Perplexity. Till vardags använder jag Googles Gemini när jag ska få snabba svar på lite mer komplexa frågor, men så fort det gäller frågor där jag behöver vara säker på att svaren är korrekta vänder jag mig till Perplexity. Funktionen “Pro Search” använder tre gånger fler källor och ger mer detaljerade svar medan “Deep Research” har förmågan att skapa sammanfattningar av komplexa ämnen. Utan abonnemang får man ställa fem frågor om dagen, men det brukar jag klara mig på. Läs mer här.

• DeepL. För översättningar förlitar jag mig på DeepL. Den översätter från och till alla språk på ett sätt som fångar innehållet snarare en enbart orden. Däremot tycker jag alltid att översättningarna kräver lite handpåläggning om de ska bli bra, särskilt om man som jag är mån om försöka behålla en personlig röst. Andra gånger översätter jag det jag skrivit på engelska till svenska för att se om jag råkat formulera mig på ett sätt som kan ge upphov till missförstånd.

  • Tips: När jag skriver på engelska och kör fast har jag som vana att skriva samma sak på svenska och sedan översätta det (och vice versa). Det har hjälpt många gånger.

• Merlin Bird ID. För att ta reda på vilka fåglar som låter eller syns utanför skrivarstugan. Appen låter dig ta eller ladda upp bilder på fåglar, eller kan själv lyssna för att identifiera fåglarna på deras läten. Ladda ner appen.

Det var allt för idag. Vi hörs snart igen!
/Per

Ett välfungerande samhälle behöver en gemensam logik, en överenskommelse om vilka lagar som ska utgöra grunden för alla argument i en tvist mellan två p…

Read more

Det verkar inte finnas en enda person på Linkedin som heter Narcissus, varken i för- eller i efternamn. Men dragen uppträder hos många. De syns tydligast när någon inleder ett inlägg med orden ”Äntligen kan jag berätta…”

Hur vet man om man blivit förälskad i sin egen spegelbild? För Narcissus hände det när han såg sig själv för första gången speglad i va…

Read more

Read more

🇬🇧 Click here for the English version.

Read more

Read more

Read more

Read more

Read more

Förra veckan brann börshuset i Köpenhamn. Det är en byggnad som inte bara varit stadens landmärke i 400 år utan som även är en symbol för Danmarks förvandling. Från ett land där invånarna i första hand försörjde sig själv till en handelsnation att räkna med, ett land som kunde ger sina medborgare ett gott liv. Det var i Børsen som medlen till det danska välståndet skapades. När byggnaden blev lågornas rov konstaterade många att Köpenhamn fått “sitt eget Notre Dame”, för köpenhamnarna kände lika mycket inför sitt börshus som parisarna inför sin katedral.

Det som gör att nyhetsmediernas rapportering från katastrofer är så torftig är att det är just en rapportering, en uppräkning av det inträffade. Misstaget är att rikta blicken mot det som hänt, inte hur det känns. Med tanke på hur ofta medier publicerar allmänhetens svar på frågor som “Vad känner du när du såg/hörde om det som inträffat?” så kan det låta paradoxalt, men felet som begås är att känslorna reduceras till citat, ögonvittnesskildringar, expertutlåtanden.

De flesta nyhetsmedier gör sålunda felet att beskriva vad som hänt i sin rapportering. Med hjälp av oräknerliga bilder och videos, nyhetsgrafik och de lösrykta citaten strävar man efter man fastställa en enda tidslinje, en komplett sammanställning över det inträffade, en rapport som fungerat som underlag i en polisutredning.

Som förklaring är det emellertid inte särskilt lyckat. Människor upplever aldrig en katastrof på ett övergripande, objektivt sätt utan på ett subjektivt, personligt sätt. Att konstatera att Børsen var en älskad symbol är ett korrekt, övergripande och objektivt sätt att beskriva saken. Att beskriva att man såg många köpenhamnare som stod och grät tyst vid anblicken av den sprakande elden är ett subjektivt, personligt sätt att beskriva det inträffade. Det är också en bättre förklaring av vad börshuset fick dem att känna, utan att behöva klä det i ord.

Därmed kan vi alla lära oss av Leo Tolstoy som i den berömda inledningen till romanen “Anna Karenina” anmärker att alla lyckliga familjer liknar varandra medan varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis. En katastrof är alltid personlig, och för att kunna förklara den måste det därför finnas ett personligt element i förklaringen.

Det behöver inte vara mångordigt. Ernest Hemmingways förslag till världens kortaste roman löd “Bebisskor säljes. Aldrig använda.” (Om han verkligen var upphovsmannen är dock ifrågasatt.) En vän beskrev nyligen hur hens relation tagit slut där förklaringen var att “bebiselefanten vuxit ur rummet.” En av dem ville ha barn, en ville inte. Mer behövde inte sägas för att vi alla skulle förstå den oerhörda sorg de nu kände.

Men det får inte går till överdrift. Ett klassiskt råd till aspirerande författare är “show, don’t tell.” Ett varningens finger höjs allstå för risken för att publiken känner sig skriven på näsan om man belastar berättelsen med för mycket information om hur karaktärerna känner inför varje ögonblick. Genom att beskriva reaktioner som vi uppfattar som emotionellt sanna, logiska eller ej, slipper vi samtidigt klafsa runt i detaljerade beskrivningar av händelseförlopp. Det är en av förklaringarna till att berättelser om försvunna personer engagerar oss så mycket. Avsaknaden av en rapport om händelseförloppet och bristen på detaljer ger oss mer än vulgära beskrivningar av hur illa tilltygad en kropp var.

När man ska förklara en katastrof har jag därför lärt mig att det är klokt att tydliggöra att beskrivningen inte är heltäckande och objektiv utan sträva efter en så personlig och subjektiv förklaring i stället, ett försök att klä något i ord som kanske inte går att beskriva.

Två exempel på personliga katastofskildringar

I rapporteringen kring branden var det två exempel som i mina ögon stod ut, två exempel på hur bra det blir när en förklaring av en katastrof utgår från det personliga.

• Martin Krasniks ögonblicksskildring. När Weekendavisens chefredaktör hörde om att Børsen stod i lågor begav han sig dit. Samma eftermiddag publicerade han en djupt personlig och subjektiv beskrivning som samtidigt fångade något av vad som elden slukat.

  • “Jeg står og ser på disse slikkende tunger, og ilden ligner et rovdyr, der nedlægger et stort bytte, som først yder modstand, som slås for sit liv, men som nu, med ét holder op med at kæmpe imod, giver op og lader sig kvæle og fortære.”

  • “Jag står och tittar på dessa slickande tungor, och elden liknar ett rovdjur som tar ett stort byte, som först gör motstånd, som kämpar för sitt liv, men som nu helt plötsligt slutar kämpa, ger upp och låter sig strypas och förtäras.”

• Andreas Thorsens reflektion om vad man räddar. Zetlands reporter var också tidigt på plats och skriver om branden ur perspektivet att försöka ha kontroll.

  • “Hvad redder man? Måske nok sig selv, først og fremmest, men når det er gjort, hvad er så det næste? Når det brænder, når det føles, som om selve luften sitrer af ødelæggelse, og alting pludselig kan forsvinde, hvad er så vigtigt?”

  • “Vad räddar man? Kanske sig själv först och främst, men när det väl är gjort, vad kommer då? När det brinner, när det känns som om själva luften darrar av förstörelse och allt plötsligt kan försvinna, vad är det då som är så viktigt?”

Inspiration: En novell om en katastrof

För tio år sedan tog jag en kurs i kreativt skrivande på Stanforduniversitetet. Jag ville utmana mig själv att skriva fiktion för att utveckla mitt sätt att berätta och förklara saker. Vad är då bättre än att också försöka göra det på ett annat språk, tänkte jag? Varje vecka skulle vi prestera en ny novell i en förutbestämd litterär stil samtidigt som vi skulle läsa en handfull noveller i den aktuella stilen och analysera en av dem på djupet. Det var krävande och mycket givande.

Kursen gjorde att jag kom i kontakt med många av de litterära orienteringsmärken som inspirerat mig sedan dess, och det var också då jag själv vågade använda det personliga för att förstärka en berättelse. Sedan dess har jag använt det många gånger, men jag har däremot inte skrivit mer fiktion efter det.

• Mitt examensarbete var en novell om 11:e spetmeber, ett ämnesval jag inledningsvis avråddes från. Det ansågs vara ett nationellt trauma och därmed utom räckhåll för utlänningar. Kanske var det just därför jag gav det ett försök. När man är utdömd på förhand finns inget att förlora.

• I min novell “Let me hear your voice one last time” får vi möta en man som fastnat i ett av tornen. Allt han önskar är att få höra sin sons röst en sista gång, men sonen svarar inte när han ringer hem. När rösten inte riktigt bar vid uppläsningen anmärkte min lärare att det var ett gott tecken. För att “om inte du blir rörd av den kommer dina läsare inte heller att bli det”. Jag hoppas därför att jag lyckas beröra dig också.

  • 📖 Klicka här för att läsa novellen

Det var allt för idag.
Vi hörs snart igen!

/Per

Read more

Var hittar man intellektuellt spänstiga och nyfikna diskussioner om samhällets utveckling? Jag finner det frustrerande att en debatt som skulle kunna göra mig klokare ofta blir en debatt om debatten. Jag tror att det har att göra med att journalistik i Sverige i första hand uppfattas som en identitet, inte ett hantverk, där ifrågasättandet värderas högre än ansträngningen det kräver att utforska båda sidor av ett ämne.

Jag minns det som att Lena Andersson någon gång beskrev sin arbetsmetod som att helt enkelt välja ett ämne som det tycks råda konsensus kring, oavsett vem som säger det, och ställa sig frågan om den rådande uppfattningen stämmer? För min inre syn ser jag hur Andersson samlat på sig material och väger argumenten för i ena handen och de emot i andra handen, och sedan försöker åstadkomma en intellektuell jämvikt som lämnar till läsaren att bilda sig en uppfattning.

Om man ska förklara något på ett trovärdigt sätt måste man göra på samma vis. I ett avsnitt av podden “Bildningskomplexet” argumenterade Andersson (Apple Podcast, Spotify) med stöd av Platon för idén om alltings kärna och essens som gör att vi kan närma oss vetskapen om vad som är sant och riktigt här i världen. När vi skärper blicken, skiljer åsikt från fakta och diskuterar ideologi och sunt förnuft blir det lättare för oss själva och andra att förstå saker.

Subscribe now

För att framstå som trovärdig i dina förklaringar är det alltid en bra idé att visa på att två till synes motstridiga saker kan vara korrekta på samma gång. Alla vet att vi borde sluta flyga eftersom inget färdmedel släpper ut lika mycket CO2 per kilometer som flygget, men alla vet också att det knappast kommer ske. Förutom att det ofta saknas alternativ när man vill förflytta sig stora avstånd på kort tid, är flyget också en symbol för en aptit på världen och ett sätt att signalera hur mycket man värdesätter ett fysiskt möte.

De som flyger är inte automatiskt själviska, lika lite som de som stannar på marken automatiskt är osjälviska. Av klimatskäl tar jag tåget så ofta jag kan, men jag tar flyget när det krävs, som när jag nyligen ingick i en svensk delegation i Förenta staterna. Jag inser naturligtvis ironin i att jag flyger för att prata om hur vi kan underlätta övergången till klimatneutrala städer, men ibland krävs det.

Att ta flyget när det är nödvändig och samtidigt flyga så lite som möjligt är alltså två saker som båda är sanna samtidigt. Flygbolag som försöker minska sitt klimatavtryck är sålunda inte hycklare som en del vill hävda, utan pragmatiker. Om du tar hänsyn till det i dina förklaringar ökar du trovärdigheten.

Ett exempel: Balansera förklaringen

För några månader sedan hjälpte jag Fortum att förklara vikten av balans i energisystemet för att elen ska räcka till. Det är ingen hemlighet att de vill bygga ut kärnkraften i Sverige, men vad färre verkar ha förstått är att mer kärnkraft inte löser problemen med energiförsörjningen. Jag frågade nämligen Fortum och fick till svar att energisystemet måste vara i balans. När man förstår det förstår man också hur Fortum tänker, och det var därför detta som jag fick i uppdrag att förklara.

Hur förklarar mandå balansen så att folk förstår? Jo, genom att använda tallriksmodellen som förebild för att göra poängen av att vi behöver en tredjedel reglerbara kraftkällor (vattenkraft), en tredjedel planerbar kraft (kärnkraft) och en tredjedel väderberoende kraftkällor (vind och sol) för att kunna producera tillräckligt med el, oavsett säsong och tidpunkt. Eftersom allt bygger på vetenskap och branschkunskap adderade jag länkar till källorna så att den som är nyfiken kan gräva vidare. Få gör det, men det bidrar till trovärdigheten.

Andra förklaringar som Fortum gjort själva handlade i huvudsak om tallriksmodellen, men om man inte först förklarar varför balans är viktigt spelar det ju ingen roll vilken modell man använder för att förmedla informationen.

• Läs förklaringen här.

Inspirerande förklaringar

Jag lyssnar gärna och ofta på poddar när jag förflyttar mig, jobbar i trädgården eller diskar. Det ger mig möjlighet att få nya perspektiv på samhällsdebatten när jag gör något tråkigt. Här är två jag varmt kan rekommendera:

• Stormens utveckling är en podd som gör mig klokare varje vecka (Apple Podcasts, Spotify) Här skärskådas ömsom aktuella fenomen och ömsom obskyra tankeströmmar med en skärpa och hederlighet som jag inte funnit på så många andra håll.

  • Ett exempel: När Liv Strömqvist skärskådar Anders Hansens omtalade program i SVT om genetikens överordnade betydelse för vår personlighet börjar hon sålunda inte med att såga programmet på det där grovhuggna sättet som många andra gjort. Nej, hon inleder med att gå igenom vad forskningen egentligen har att säga om saken och pekar ut några feltolkningar och logiska vurpor som Hansen och hans experter gör i programmet. Därefter tar hon Hansens sida och följer den logik han presenterar och finner att han gör avsteg från den när han bekräftar David Lagercrantz livshistoria om sin pappas påverkan på dennes karriär. Med Hansens egen logik borde det ju vara generna som påverkat Lagercrantz mer.

  • Därefter pekar Strömkvist på hur modern feminism på sätt och vis resonerar likartat när kvinnorna talar om att ”alla män…” och i nästa avsnitt följer hon upp med hur konservativa låter genetik bli argument för varför samhällsinsatser kommer misslyckas samtidigt som de senare i nästa stund motsäger sig själva när de talar om familjemiljöns betydelse för individen.

  • Ja, du förstår nog. “Stormens utveckling” tvingar mig att tänka eller hindrar mig i alla fall till att inte vara så säker på min sak. Det är värt att betala för, och det gör jag. Till en kostnad för ungefär ett lösnummer av en morgontidning i månaden (39kr). Det tycker jag är väldigt billigt för att få motionera huvudet ordentligt en gång i veckan.

• Plain English with Derek Thompson (Apple Podcast, Spotify). Avsnitten följer två format, det ena när Thompson reflekterar själv över ett ämne i en blandning mellan krönika och artikel, och när han bjuder in gäster för en fördjupande diskussion.

  • Ett lysande exempel på hur han går igenom för och emot kan man höra i ett avsnitt som handlar om argumenten för och emot att förbjuda TikTok i USA. (Apple Podcast, Spotify)

Det var allt för den här gången. Vi hörs snart igen!
/Per

Read more

Borde jag vetat det för att kunna betraktas som allmänbildad? Till skillnad från bildning och utbildning finns ingen tydlig definition av allmänbildning. Nationalencyklopedin konstaterar att det är en beteckning för en bred kännedom om allmängiltiga ämnen, till skillnad från sakkunskap inom ett visst fält. På Wikipedia står det att allmänbildning innefattar den kunskap om världen som “alla borde känna till”. Här står också att begreppet ibland omfattar ett moget omdöme och medvetenhet om gränserna för den egna kunskapen.

Det senare gränsar till definitionen av bildning. En bildad person kan vara utbildad eller självlärd, men ordet beskriver först och främst en person som är kultiverad och civiliserad. Däremot är det vanligt att bildade personer är relativt väl bevandrade i humaniora.

Subscribe now

Det innebär att de kan lite om den västerländska världens historia och både känner till symboliken när någon säger att “nu korsar vi Rubikon” och vilka som slogs i Hastings 1066. Förmodligen har de ett hum om några centralfigurer i den grekiska mytologin, de kan skilja barock från rokoko, Beethoven från Brahms och kanske en talgoxe från en blåmes. De känner kanske till att vargens latinska namn är lupus lupus och att späckhuggare heter orca orca - men frågan är om de känner till vad påssjuka heter?

De vet nog att Vietnam en gång hette Indochina och den Jugoslaviske diktatorn hette Tito och att manchestertyg heter corduroy på engelska. De känner till att man inte har bruna skor efter klockan sex, att man man väljer gaffeln istället för sked även om det serveras glass till dessert, och att man alltid skickar ett tack efter en middag man blivit bjuden på (om så bara ett sms).

De vet ungefär vad Ibsens “Ett dockhem” handlar om, de kan nynna med i arierna i någon Puccini-opera och har sett en och annan Bergmanfilm. De kan sympatisera med Madame Bovary trassel i Flauberts roman med samma namn, fascinerades av familjen Buddenbrooks i Thomas Manns epos och blev förvirrade men charmade av myllret av karaktärer i Gabriel García Márquezs “Hundra år av ensamhet.” Bildade personer förväntas alltså vara bekanta med en massa finkultur och högstatusseder. Allmänbildning är något annat.

Utbildning är akademikernas definition av vad som måste läras in medan man sitter i en skolbänk och väntar på betyg. Det är alltså en slags lägsta nivå av kunskap innan man måste anskaffa innan man går ut i världen och ägnar sig åt det man egentligen brinner för, oavsett om det är att köra buss eller jobba på börsen, att som sjuksköterska ge laxermedel till någon eller att som bonde odla lax på land.

Det som stannar kvar i huvudet när man glömt allt man lärde sig under utbildningen är det vi kallar för kunskap. Kombinera det med allt annat vi lärt oss längs vägen, av nödvändighet eller intresse och resultatet är din allmänbildning.

Allmänbildning är fläckvis

Allmänbildning är alltså något som allmänheten lär sig själv själv och eftersom det inte finns någon tydlig lista på vad man måste kunna i livet är det en av orsakerna till att det inte riktigt går att svara på om någon är allmänbildad eller ej.

Allmänbildning är också alltid fläckvis.  En del människor vet att Karl XIIs alla hundar hette Pompe medan andra lärt sig att blåbär konstigt nog funkar mot såväl diaré och förstoppning. Några har lärt sig att 1 Mb är 1024 kb, andra vet att Barack Obama är vänsterhänt, att Estrid Ericsson växte upp i Hjo, att vatten är som tyngst vid 4 grader, eller att Beyonce slog igenom i gruppen Destiny's Child.

Det du tycker är självklarheter är obegripligheter för någon annan. Den som skrev frågan om vad påssjuka heter på latin till mig tyckte att det var en lämplig fråga på 100 000 kronorsnivån till mig medan jag för mig var det uppenbarligen en jättesvår fråga som jag misslyckades att svara rätt på. Själv tycker jag att en fråga om namnet på den lilla kröken vid C-stolpen som funnits på alla BMWs bilar sedan 1961, hade varit en mera lämplig fråga på 100 000-kronors nivån. (Svaret är Hofmeister Kink.) Men folk är olika.

Postkodmiljonären spelas in i förväg. Eftersom flera avsnitt spelas in i en följd fick jag möjlighet att träffa en handfull andra tävlande. Vi satt i en soffgrupp utanför studion och följde via en tv hur de ena avsnittet spelades in efter det andra. Det är lätt att tänka sig att vi borde vara ungefär lika allmänbildande allihopa, men det märktes fort hur olika sorters kunskap vi besatt. För precis som hemma så hojtar man sina svar och då blev det tydligt för mig att ett svar som Annika tyckte var självklar, inte var det för Camilla och själv var jag osäker.

Kanske märks allmänbildningens fläckighet som mest när man jämför kunskap mellan generationer. Om du är född på 1970-talet minns du nog tydligt ljudet när modemet kopplade upp sig mot internet. Om du är född på 1990-talet har du ingen aning om vad jag pratar om. Ett tydligt exempel på hur olika referenserna kan vara framkom i en intervju med en ung artist. Du kanske tänker på Amy Diamond som en barnstjärna men redan för tio år sedan hävdade den då 18-årige Yohio att han lyssnade mycket på Amy Diamond som barn.

Slutsatsen är att man alltid ska försöka vara två när man tävlar i frågesport. Sannolikheten för att ni kompletterar varandra är ganska stor.

Att svara på samma typ av frågor som andra är det enda sättet att ta reda på hur allmänbildad du är. Med de måttet är jag mindre allmänbildad än de flesta som tävlar i Postkodmiljonären eftersom de flesta brukar ta sig till 100 000 kronors nivån. Å andra sidan är det fler personer som söker till programmet varje dag än det antal som tävlar på ett år, vilket skulle göra mig lite mer allmänbildad än genomsnittet. Men säker kan man ju aldrig vara.

Så när du förklarar saker, anta aldrig att folk vet allt. Men anta å andra sidan inte heller att de är helt obildade. En sak är säker: allmänbildningen är fläckvis.

Vi hörs snart igen,
Per

Read more