Många ledare jag möter utgår från att offentlig tystnad är den säkraste strategin. Att avstå från att yttra sig i publika kanaler, låta resultaten tala för sig själva eller ligga lågt när framtiden känns osäker, uppfattas ofta som ett tecken på mognad och seriositet. Men priset du betalar kan vara större än du tror – i form av missförstånd, tappat förtroende och förlorade möjligheter.

Jag förstår den impulsen. Samtidigt är det, utifrån min övertygelse om att konsten att göra komplexa saker begripliga är nyckeln till att skapa förtroende hos andra, svårt att se strategin som helt riskfri. Om du lär dig sätta ord på din verklighet minskar du både risken för feltolkningar och ökar chansen att människor vill följa dig.

I dagens informationsflöde är tystnad nämligen sällan neutral. Den innebär i praktiken en långsam nedmontering av det förtroendekapital man tror sig skydda. Om du i stället ser din förmåga att förklara – det som ofta kallas tankeledarskap – inte som marknadsföring, utan som en del av din riskhantering, blir bilden en annan. Det handlar inte om att skryta utan om att dela med sig av det perspektiv du har och skapa engagemang genom att visa dig öppen för synpunkter från andra. Resultatet blir ofta både större förtroende och bättre dialog.

Mina argument kan delas in i fem delar som du kan använda som checklista när du funderar på hur du kommunicerar – både som individ och som del av en organisation.

1. Vakuumets mekanik – varför det är riskabelt för dig att vara tyst

Det första problemet med tystnaden är att den utgår från att omvärlden väntar. Det gör den sällan. Marknaden, kunderna och medarbetarna fortsätter att försöka förstå vad som händer, oavsett om du pratar eller om en kunnig person eller aktör väljer att inte beskriva sin verklighet, uppstår ett vakuum. Och vakuum i informationsflöden fylls alltid – av gissningar, förenklingar eller rena missförstånd. Tystnad bevarar därför sällan status quo. Den innebär snarare att du lämnar över tolkningsföreträdet kring din egen expertis till andra, som ofta har betydligt sämre insyn. Nog för att det är bättre att vara en misstänkt idiot än att öppna munnen och undanröja varje tvivel, men om du är noga med att förklara vad du vet och vad du inte vet brukar det gå bra – och du behåller kontrollen över berättelsen om dig själv.

2. Kunskapens förbannelse som tillväxthinder – för dig och din verksamhet

En återkommande orsak till att kloka ledare tvekar att ta till orda är det som brukar kallas kunskapens förbannelse. Det gör att du underskattar hur värdefull din kunskap faktiskt är för andra – och hur mycket du skulle vinna på att göra den begriplig.När man har arbetat länge inom en komplex bransch blir svåra samband till sist självklarheter. Det som en gång krävde en whiteboard och en timmes förklaring känns plötsligt uppenbart – åtminstone internt. Då är det lätt att tro att omvärlden delar samma grundförståelse.

Men om du utgår från det riskerar du att missa människor som gärna skulle vilja förstå – och kunna bidra.När jag under några år hade ett uppdrag på ett stort universitet möttes jag ofta av en oro för att förenklingar skulle uppfattas som banala av mina kollegor. Men den verkliga risken är oftast den motsatta: att det du ser som självklart internt inte syns alls externt – och därmed aldrig blir en del av bilden som andra använder när de bedömer dig.

Om potentiella medarbetare, tänkbara samarbetspartner eller kommande arbetsgivare inte förstår hur du/ni skapar värde, väljer de ofta någon som är enklare att begripa. Förmågan att förklara handlar därför inte om att ”dumma ner” något, utan om att göra det möjligt att ens se vad du eller din organisation bidrar med – så att rätt människor kan hitta er.

3. Individens röst och organisationens röst – så vinner du på att båda hörs

Här uppstår ofta en missuppfattning: att tankeledarskap antingen är något för individen – en vd, en expert, en grundare – eller något som ”organisationen” ska stå för. Om du tror att du måste välja, riskerar du att gå miste om kraften i kombinationen. I praktiken hänger de två tätt ihop. En organisation kan sällan uppfattas som tankeledande om det inte finns en eller flera personer som tar risken att faktiskt formulera sina tankar. Samtidigt blir en individ som kommunicerar klokt och konsekvent snabbt en tillgång för hela verksamheten – och för sin egen framtida karriär.

När jag har blivit inkopplad för att hjälpa organisationer att bli begripliga ser jag gång på gång samma mönster: det börjar med en eller ett par personer som vågar sätta ord på hur de tänker. Med tiden blir deras sätt att resonera en del av hur organisationen uppfattas. Individens röst blir, om den används med omdöme, en gemensam strategisk tillgång – vilket också gör vardagen enklare för dig som medarbetare, eftersom riktningen blir tydligare.

Frågan är därför sällan om antingen individ eller organisation ska vara tankeledande, utan om hur man medvetet låter dem förstärka varandra. När du förstår det kan du både skydda ditt eget “varumärke” och bidra till att stärka organisationens förtroende.

4. Erfarenheter från en orolig tid – vad du kan ta med dig

Hur detta fungerar i praktiken blev tydligt för mig under pandemiåren, då jag hade ett uppdrag för en större företagslångivare. Osäkerheten var hög, och majoriteten av branschen valde att vara tyst eller svävande. Motiveringen var ofta densamma: läget ansågs vara för svårt att bedöma. Känns argumentet igen?

Eftersom det fanns osäkerhet i organisationen om vad man kunde säga, valde vi att låta tre av de högsta cheferna (vd, strategichef och analyschef) dela med sig av sina tankar om omvärlden. Inte genom tvärsäkra prognoser, utan genom att öppet resonera om hur de såg på situationen och vilka avvägningar de gjorde. Samma metod kan du använda, oavsett hur stor din organisation är.

I efterhand låter det självklart, men där och då krävdes mod. Vägvalet man gjorde kan beskrivas så här:

• Branschnormen: vänta tills marknaden stabiliserats.

• Långivarens val: dela den analys som finns här och nu – med tydlighet kring vad man vet, vad man inte vet och hur man resonerar under tiden.

Effekten blev externt att långivaren kom att ses som en stabil referenspunkt i en osäker tid.

Men det som intresserade mig mest var den interna effekten – och den är direkt överförbar till din egen verksamhet. När medarbetarna såg sin egen ledning formulera tankar om krisen, offentligt och i realtid, ökade känslan av stabilitet. Det blev tydligt att organisationen faktiskt navigerade efter en kompass – även när sikten var dålig.

5. Att signalera stabilitet genom engagemang – och göra dig själv mer attraktiv

Tankeledarskap behöver inte handla om stora makroanalyser eller tekniska regelverk. Ofta handlar det om något mer jordnära: att visa vad man själv tycker är viktigt i kärnverksamheten. När du gör det blir det lättare för rätt människor att hitta dig – kunder, medarbetare eller framtida uppdragsgivare.

Ett exempel jag ofta återvänder till är Ola Källenius, Mercedes-Benz-koncernens svenske vd, och hur han använder LinkedIn. Han uttalar sig sällan om hur bolaget navigerar i elektrifieringen i en tid med stigande konkurrens. I stället återkommer han i sina inlägg till sin fascination för ingenjörskonst, produktutveckling och hur företaget försöker lösa konkreta problem. Att han är en äkta bilnörd är uppenbart, och att han har roligt på jobbet är det heller ingen tvekan om. Den kombinationen – kompetens och genuint engagemang – är precis det som gör honom attraktiv att följa.

För att lyckas med omställningen behöver Mercedes-Benz kunna locka de allra bästa, och de kommer att välja ett ställe som är fullt av nördar som har kul. På samma sätt vill de flesta av oss arbeta med människor som både kan mycket och bryr sig om sitt område – och det är just det du signalerar när du delar dina resonemang.

Den typen av inlägg uppfattas sällan som reklam. De läses snarare som en inblick i vad som faktiskt driver företagets högsta ledning. Just därför skickar de en stark signal om stabilitet: här finns någon som verkligen bryr sig om verksamhetens hjärta. Det är en signal du också kan skicka, oavsett titel eller bransch. Det bygger ett förtroende som inte är helt beroende av nästa kvartalsrapport, utan av en längre berättelse om vart man är på väg. Det bygger också förtroende för Källenius – den dagen han slutar på biljätten kommer han knappast sakna jobberbjudanden, för vem vill inte umgås med en entusiast som han? På samma sätt kan ditt sätt att förklara bli en långsiktig investering i både din organisations och din egen framtid.

En avslutande reflektion – och en fortsättning för dig?

Under snart 20 års tid har jag haft turen att få förtroendet att hjälpa organisationer som bland annat Arla, Danone, Google, Fortum och Pfizer att bli mer begripliga. Trots att de sinsemellan är väldigt olika sorters organisationer har de gemensamt att ingen av dem söker uppmärksamhet. Däremot är de måna om hur de uppfattas, och de säger samma sak om och om igen: den som bäst kan förklara branschens utmaningar är ofta den man får störst förtroende för.

Det gäller också dig, i din roll – oavsett titel. Att lämna efter sig ett informationsvakuum är därför en onödig sårbarhet. Frågan om hur ni förklarar er verklighet hör inte bara hemma hos marknadsavdelningen, utan lika mycket på styrelsens agenda för riskhantering. För dig personligen handlar det om att inte låta andra definiera vem du är och vad du står för. Tystnad har, kort sagt, blivit en alltför dyr strategi.

I ett kommande nyhetsbrev tänker jag gå djupare in på hur man rent praktiskt kan arbeta med tankeledarskap – både som individ och som organisation – utan att det tar över kalendern eller känns som en marknadsföringskampanj. Där kommer jag också att dela en enkel struktur för hur du kan börja redan nu, med de resurser du faktiskt har. Målet är att du efteråt ska kunna ta ett första konkret steg – oavsett om du leder ett bolag, en avdelning eller bara dig själv. Börja redan nu, med de resurser du faktiskt har.

Det var allt för idag.
Vi hörs snart igen!

Read more

Read more

Read more

Read more

Så här års har de flesta redan gett upp sina nyårslöften. Ofta misslyckas de för att vi lovar något vi egentligen i…

Read more

Den som tittar på min bokhög undrar förstås när jag ska få tid att läsa allt det där. Sanningen är att jag inte hinner lika mycket som jag önskar, och det är jag naturligvis inte …

Read more

Att kunna svänga på stolen och fråga en klok kollega är något jag saknar när jag sitter på distans och skriver. Det finns saker som är för svåra för att fråga om via Slack och som än…

Read more

Den politiska polariseringen är numera ett av de största hindren för att städer ska kunna fatta de modiga beslut som behövs för att ställa om och minska utsläppen av växthusgaser. Klimatfrågan erbjuder nämligen den perfekta konfliktp…

Read more

Sommaren 2018 startade jag allmänbildningstjänsten Vad Vi Vet - den ger dig allmänbildning du har nytta av. Sedan dess har jag drivits av en övertygelse om att alla borde ha rätt att ha tillgång till faktabaserade förklaringar, oavsett vilken plånbok man har och oavsett vilket hem man växte upp i.

Idag är jag stolt över att en halv miljon svenskar regelbundet använder tjänsten och en av orsakerna till det är hur vi gör våra förklaringar. Det är inget hokus-pokus, utan något du kan lära dig och använda när du ska förklara något. Nyckeln är att använda sig av “åfanismer”.

Låt mig förklara:

Det var allt för idag.
Vi hörs snart igen!
/Per

Många frågar mig hur det kan komma sig att så många börjar sina Linkedin-inlägg med att påstå att många frågar dem om saker. Nej, nu ljög jag. Ingen frågar mig om…

Read more

Ibland är lockelsen att spara tid så attraktiv att man lägger längre tid på att hitta och använda ett tidsbesparande verktyg än vad det hade tagit att bara göra saken direkt, utan några verktyg alls.

Framför mig har jag ett stort skrivprojekt som måste avslutas de närmaste månaderna. Det handlar om resultatet av de fältstudier och pilottester som jag genomfört de senaste åren på Viable Cities vid KTH, och gäller vilka metoder som fungerar för att skapa konsensus i diskussioner om framtiden. Det är textmassor som måste formas, strykas och kompletteras med målet att ge en viktigare tankar ännu fastare konturer. Alltihop måste dessutom vara på engelska - till råga på allt på fin, gärna lite akademisk engelska - för att hålla den verkshöjd man kan förvänta sig av en rapport från KTH, även när den är skriven av en praktiker som undertecknad.

För några månader sedan började jag därför att använda Grammarly, ett AI-verktyg som ska hjälpa mig spara tid. Det gör mer än att fixa grammatik och stavfel, Grammarly kan också hjälpa mig att skriva på ett visst sätt och i en viss stil. I inställningarna har jag angett att den ska varna för luddiga formuleringar, oklara hänvisningar, repetitiva ordval och passivformer (aktiva former är lättare att förstå). Jag har även bett dem hjälpa mig att låta mer säker. När den påträffar vaga känsloord som “känner” föreslår den att jag ersätter det med “är övertygad om”

Dessutom varnar Grammarly med ett rött streck i marginalen när den anser att ett helt stycke borde skrivas om utifrån dessa instruktioner, och föreslår samtidigt hur det skulle kunna skrivas om, kortas, låta mer eller mindre formellt.

Eftersom det är viktigt för mig att rapporten blir bra tog jag tacksamt emot Grammarlys förslag, även när den föreslår ord och formuleringar som inte jag inte normalt skulle skriva, som “elevate an issue”, “a rich tapestry of issues” eller “delve into a topic”. Jag angav att jag skriver på vad som är att betrakta vad man på akademisk svengelska kallar för ett “paper”, och antog därför att Grammarly är bussig nog att betrakta detta i sina förslag. Eftersom jag inte gått någon forskarutbildning så kunde jag inte veta säkert.

Att skriva med en personlig röst

Min önskan om att skriva bra har också gjort att jag läst två böcker om att skriva bra; Steven Pinkers “The sense of style” och William Germanos “On Revision”. (Båda rekommenderas varmt.) Båda tar upp vikten av ett personligt språk, att se till att läsaren kan höra författarens röst. Det förutsätter att man identifierat det personliga i sin röst och alla har det inte. Det finns de som arbetar ett helt liv med att producera texter utan att utveckla en personlig röst.

När vi pratar är det tydligt att de flesta vuxna människor har ett eget sätt att uttrycka sig. Det märks i hur vi berättar om något som hänt, där två människor sällan beskriver samma situation på samma sätt. Det märks i vilka detaljer vi beskriver, och hur. Någon tycks känna till ett oändligt antal synonymer, en annan använder samma kraftuttryck om och om igen, en tredje verkar inte kunna beskriva något utan att använda ett blommigt adjektiv. Användandet av dialektala ord bidrar ytterligare till den personliga rösten.

I skift är den personliga rösten betydligt ovanligare. Det har alltid funnits en skillnad i formalitet i hur ett språk talas och hur det skrivs helt enkelt för att formalia ofta är skriven medan informella sammanhang är talade. Att anpassa sin röst efter sammanhanget är bara naturligt. Skolans uppfostrande roll, arbetsplatsernas standarder (“här skriver vi på det här sättet”) och en allmän önskan om att kunna formulera sig som en vuxen, viktig och vetenskaplig person bidrar till att det skrivna språket inte är personligt.

Många akademiker finner en trygghet i det torra, tråkiga språk som kännetecknar forskningsrapporter, och ingen förväntar sig heller något annat. Det finns inget förbud mot att skriva på ett sätt som speglar den egna rösten, så länge man inte slarvar med sina källor, men många rättar likväl in sig i ledet. Kanske är det därför man ofta blir glatt förvånad av hur avslappnade och trevliga forskare är när man väl pratar med dem.

Inte heller journalister eller författare har nödvändigtvis en personlig röst. Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski har ett karaktäristiskt sätt att uttrycka sig när man hör honom tala, men det märks inte i de texter han producerar. Mark Levengood är motsatsen: hans sätt att formulera sig är mycket karakteristiskt och skulle aldrig förväxlas med exempelvis Wolodarskis sätt att formulera sig.

I min allra första bok - CSR i Praktiken - är min röst svag, vilket speglade mitt självförtroende när jag skrev den. Mellan raderna läser jag numera in en oro över att akademiker på fältet skulle anklaga mig för osaklighet och svajiga teoribyggen. Att klämma in över 150 konkreta exempel på hur företag agerar för att tjäna pengar på hållbarhet (det vi då kallade Corporate Social Responsibility) framstår idag som ett överkompensatoriskt beteende.

I de böcker och essäer jag skrivit sedan dess har min egen röst framträtt mer och mer, i alla fall är det så jag själva uppfattar det. En av anledningarna till att jag håller essän “Stjärnorna över Henrys hus" (2017) som något av det bästa jag skrivit är för att det var första gången jag som min röst genomsyrade ett helt verk. I tidigare grejer hade rösten hörts här och var, men drunknade alltför ofta i sorlet av allehanda fakta som jag kände mig tvungen att inkludera.

Paradoxalt nog hittade jag min röst på engelska, när jag läste kreativt skrivande under en termin på Stanford, och insåg att mitt sätt att formulera mig var just mitt. Min engelska var inte tillräckligt bra för att naturligt använda mig av formuleringar som att “elevate an issue”, “a rich tapestry of issues” eller “delve into a topic”, utan mitt språk förblev enkelt, även när resonemangen blev komplexa och invecklade.

Risken för artificiella klyshor

Man kan även använda Grammarly för att föreslå ändringar som gör texten som helhet lite “mer slagkraftig”, en funktion jag instinktivt aktat mig för. De associationer som inledningsvis kan verka ovidkommande men som senare visar sig ha relevans för berättelsen är en del av hur jag berättar saker. Detsamma gäller min förkärlek till allitterationer och retoriska återkopplingar, två karaktärsdrag i min röst, något som gör att en text är trevligare att läsa och kan göra den lättare att förstå, men som lätt kan bli för mycket.

När jag under de senaste månaden läst Steven Pinkers och William Germanos böcker har jag insett att jag även måste hålla Grammarly. i schack Varje gång jag godkänner förslaget om att byta ut ett ord eller formulera om ett stycke, så riskerar det ju att ske på bekostnad av min röst. När Grammarly pekar ut en formulering som passiv och föreslår att jag ska fundera på om jag ska skriva aktivt istället synliggör den något som både kan tolkas som ett fel men som lika gärna kan vara ett aktivt val.

Det är när Grammarly vill arbeta om hela stycken för att göra de tydligare eller formellare förslagen ofta innehåller de snofsiga orden elevate, tapestry och delve. Pinkers och Germano fick mig att inse vikten av att bekämpa impulsen att göra sig märkvärdig bara för att jag skriver något som jag vill ska framstå som vuxet, viktigt och vetenskapligt. Risken är helt enkelt för stor för att jag både låter tillgjord och som någon annan än mig själv.

Till Grammarlys försvar är de språkmodeller som AI använder på gemensamma nämnare vid analyser av de enorma textmängder som ligger till grund för förslagen. Det innebär att personliga särdrag drunknar men också att vanliga klyschor förstärks eftersom de förekommer ofta. Om man ger en språkmodell en miljon rapporter kommer språket den föreslår låta som språket i en miljon rapporter: opersonligt. AI tycks också favorisera oprecisa och lite komplicerade ord eftersom de kan användas i så många olika sammanhang för att putsa upp språket i rapporter. Elevate, tapestry och delve finns alla på listan över vanligt förekommande “ai-ord”.

Ironiskt nog har Grammarly en funktion för att upptäcka formuleringar som tycks skapade av AI. Det har hänt mer än en gång att den flaggat formuleringar som den en kort stund tidigare föreslagit som förbättringar. Häromdagen skrev Jenny Maria Nilsson om vilka konsekvenser det kan få för oss som skriver.

Rädslan för att det ska upplevas som att jag förlitar mig alltför mycket på AI-verktyg för att spara tid när jag skriver har bidragit till att jag de senaste veckorna börjat betrakta Grammarlys varningar om passiva formuleringar eller förslagen om att förenkla stycken som tydliga exempel på mitt eget språk. En del av det jag skriver är naturligtvis skräp i akut behov av förbättring, så jag förkastar inte alla förslag, men det har gett mig en ökad medvetenhet. Nilssons inlägg fick mig att inse varför det är viktigare än någonsin att låta sin personliga röst höras i den text man arbetar med.

Tips för fördjupning:

Här följer en lista på de AI-verktyg jag använder för att bli en bättre skribent.

• Grammarly Trots allt är det mitt mest använda verktyg och en ovärderlig hjälp för att skriva bra engelska (tyvärr finns inte verktyget på svenska än). För att få tillgång till de funktioner jag skriver om behöver du pro-versionen. Läs mer här.

• Perplexity. Till vardags använder jag Googles Gemini när jag ska få snabba svar på lite mer komplexa frågor, men så fort det gäller frågor där jag behöver vara säker på att svaren är korrekta vänder jag mig till Perplexity. Funktionen “Pro Search” använder tre gånger fler källor och ger mer detaljerade svar medan “Deep Research” har förmågan att skapa sammanfattningar av komplexa ämnen. Utan abonnemang får man ställa fem frågor om dagen, men det brukar jag klara mig på. Läs mer här.

• DeepL. För översättningar förlitar jag mig på DeepL. Den översätter från och till alla språk på ett sätt som fångar innehållet snarare en enbart orden. Däremot tycker jag alltid att översättningarna kräver lite handpåläggning om de ska bli bra, särskilt om man som jag är mån om försöka behålla en personlig röst. Andra gånger översätter jag det jag skrivit på engelska till svenska för att se om jag råkat formulera mig på ett sätt som kan ge upphov till missförstånd.

  • Tips: När jag skriver på engelska och kör fast har jag som vana att skriva samma sak på svenska och sedan översätta det (och vice versa). Det har hjälpt många gånger.

• Merlin Bird ID. För att ta reda på vilka fåglar som låter eller syns utanför skrivarstugan. Appen låter dig ta eller ladda upp bilder på fåglar, eller kan själv lyssna för att identifiera fåglarna på deras läten. Ladda ner appen.

Det var allt för idag. Vi hörs snart igen!
/Per

Ett välfungerande samhälle behöver en gemensam logik, en överenskommelse om vilka lagar som ska utgöra grunden för alla argument i en tvist mellan två p…

Read more

Det verkar inte finnas en enda person på Linkedin som heter Narcissus, varken i för- eller i efternamn. Men dragen uppträder hos många. De syns tydligast när någon inleder ett inlägg med orden ”Äntligen kan jag berätta…”

Hur vet man om man blivit förälskad i sin egen spegelbild? För Narcissus hände det när han såg sig själv för första gången speglad i va…

Read more

Read more

🇬🇧 Click here for the English version.

Read more

Read more

Read more

Read more

Read more