Att förklara katastrofen

Hur formulerar man sig när man ska försöka förklara något som är så fruktansvärt att det inte går att klä i ord?

Idag: om vikten av att göra katastrofförklaringar personliga, exempel på två beskrivningar av när Børsen brann och en novell om den 11:e september.

---

Förra veckan brann börshuset i Köpenhamn. Det är en byggnad som inte bara varit stadens landmärke i 400 år utan som även är en symbol för Danmarks förvandling. Från ett land där invånarna i första hand försörjde sig själv till en handelsnation att räkna med, ett land som kunde ger sina medborgare ett gott liv. Det var i Børsen som medlen till det danska välståndet skapades. När byggnaden blev lågornas rov konstaterade många att Köpenhamn fått “sitt eget Notre Dame”, för köpenhamnarna kände lika mycket inför sitt börshus som parisarna inför sin katedral.

Det som gör att nyhetsmediernas rapportering från katastrofer är så torftig är att det är just en rapportering, en uppräkning av det inträffade. Misstaget är att rikta blicken mot det som hänt, inte hur det känns. Med tanke på hur ofta medier publicerar allmänhetens svar på frågor som “Vad känner du när du såg/hörde om det som inträffat?” så kan det låta paradoxalt, men felet som begås är att känslorna reduceras till citat, ögonvittnesskildringar, expertutlåtanden.

De flesta nyhetsmedier gör sålunda felet att beskriva vad som hänt i sin rapportering. Med hjälp av oräknerliga bilder och videos, nyhetsgrafik och de lösrykta citaten strävar man efter man fastställa en enda tidslinje, en komplett sammanställning över det inträffade, en rapport som fungerat som underlag i en polisutredning.

Som förklaring är det emellertid inte särskilt lyckat. Människor upplever aldrig en katastrof på ett övergripande, objektivt sätt utan på ett subjektivt, personligt sätt. Att konstatera att Børsen var en älskad symbol är ett korrekt, övergripande och objektivt sätt att beskriva saken. Att beskriva att man såg många köpenhamnare som stod och grät tyst vid anblicken av den sprakande elden är ett subjektivt, personligt sätt att beskriva det inträffade. Det är också en bättre förklaring av vad börshuset fick dem att känna, utan att behöva klä det i ord.

Därmed kan vi alla lära oss av Leo Tolstoy som i den berömda inledningen till romanen “Anna Karenina” anmärker att alla lyckliga familjer liknar varandra medan varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis. En katastrof är alltid personlig, och för att kunna förklara den måste det därför finnas ett personligt element i förklaringen.

Det behöver inte vara mångordigt. Ernest Hemmingways förslag till världens kortaste roman löd “Bebisskor säljes. Aldrig använda.” (Om han verkligen var upphovsmannen är dock ifrågasatt.) En vän beskrev nyligen hur hens relation tagit slut där förklaringen var att “bebiselefanten vuxit ur rummet.” En av dem ville ha barn, en ville inte. Mer behövde inte sägas för att vi alla skulle förstå den oerhörda sorg de nu kände.

Men det får inte går till överdrift. Ett klassiskt råd till aspirerande författare är “show, don’t tell.” Ett varningens finger höjs allstå för risken för att publiken känner sig skriven på näsan om man belastar berättelsen med för mycket information om hur karaktärerna känner inför varje ögonblick. Genom att beskriva reaktioner som vi uppfattar som emotionellt sanna, logiska eller ej, slipper vi samtidigt klafsa runt i detaljerade beskrivningar av händelseförlopp. Det är en av förklaringarna till att berättelser om försvunna personer engagerar oss så mycket. Avsaknaden av en rapport om händelseförloppet och bristen på detaljer ger oss mer än vulgära beskrivningar av hur illa tilltygad en kropp var.

När man ska förklara en katastrof har jag därför lärt mig att det är klokt att tydliggöra att beskrivningen inte är heltäckande och objektiv utan sträva efter en så personlig och subjektiv förklaring i stället, ett försök att klä något i ord som kanske inte går att beskriva.

Börshuset i Köpenhamn, uppslukat av eld och rök. Foto: Emil Nicolai Helms, Scanpix via Weekendavisen

Två exempel på personliga katastofskildringar

I rapporteringen kring branden var det två exempel som i mina ögon stod ut, två exempel på hur bra det blir när en förklaring av en katastrof utgår från det personliga.

• Martin Krasniks ögonblicksskildring. När Weekendavisens chefredaktör hörde om att Børsen stod i lågor begav han sig dit. Samma eftermiddag publicerade han en djupt personlig och subjektiv beskrivning som samtidigt fångade något av vad som elden slukat.

  • “Jeg står og ser på disse slikkende tunger, og ilden ligner et rovdyr, der nedlægger et stort bytte, som først yder modstand, som slås for sit liv, men som nu, med ét holder op med at kæmpe imod, giver op og lader sig kvæle og fortære.”

  • “Jag står och tittar på dessa slickande tungor, och elden liknar ett rovdjur som tar ett stort byte, som först gör motstånd, som kämpar för sitt liv, men som nu helt plötsligt slutar kämpa, ger upp och låter sig strypas och förtäras.”

• Andreas Thorsens reflektion om vad man räddar. Zetlands reporter var också tidigt på plats och skriver om branden ur perspektivet att försöka ha kontroll.

  • “Hvad redder man? Måske nok sig selv, først og fremmest, men når det er gjort, hvad er så det næste? Når det brænder, når det føles, som om selve luften sitrer af ødelæggelse, og alting pludselig kan forsvinde, hvad er så vigtigt?”

  • “Vad räddar man? Kanske sig själv först och främst, men när det väl är gjort, vad kommer då? När det brinner, när det känns som om själva luften darrar av förstörelse och allt plötsligt kan försvinna, vad är det då som är så viktigt?”

Inspiration: En novell om en katastrof

För tio år sedan tog jag en kurs i kreativt skrivande på Stanforduniversitetet. Jag ville utmana mig själv att skriva fiktion för att utveckla mitt sätt att berätta och förklara saker. Vad är då bättre än att också försöka göra det på ett annat språk, tänkte jag? Varje vecka skulle vi prestera en ny novell i en förutbestämd litterär stil samtidigt som vi skulle läsa en handfull noveller i den aktuella stilen och analysera en av dem på djupet. Det var krävande och mycket givande.

Kursen gjorde att jag kom i kontakt med många av de litterära orienteringsmärken som inspirerat mig sedan dess, och det var också då jag själv vågade använda det personliga för att förstärka en berättelse. Sedan dess har jag använt det många gånger, men jag har däremot inte skrivit mer fiktion efter det.

• Mitt examensarbete var en novell om 11:e spetmeber, ett ämnesval jag inledningsvis avråddes från. Det ansågs vara ett nationellt trauma och därmed utom räckhåll för utlänningar. Kanske var det just därför jag gav det ett försök. När man är utdömd på förhand finns inget att förlora.

• I min novell “Let me hear your voice one last time” får vi möta en man som fastnat i ett av tornen. Allt han önskar är att få höra sin sons röst en sista gång, men sonen svarar inte när han ringer hem. När rösten inte riktigt bar vid uppläsningen anmärkte min lärare att det var ett gott tecken. För att “om inte du blir rörd av den kommer dina läsare inte heller att bli det”. Jag hoppas därför att jag lyckas beröra dig också.

  • 📖 Klicka här för att läsa novellen

Det var allt för idag.
Vi hörs snart igen!

/Per