Idag handlar nyhetsbrevet om vad jag lärt mig av att inte döma andra fullt så snabbt.
Samt några rekommendationer på slutet.
Man borde naturligtvis inte döma andra, men ändå gör vi det. Ibland så lite som en blick eller två på en okänd, utan att ha växlat så mycket som ett ord med dem. Andra gånger redan någon minut in i samtalet. Vi gör en snabb bedömning, bra eller dålig, och placerar sedan in människor i en kategori vi skapat själva, tillsammans med andra personer vi bedömer som ungefär på samma sätt.
Jag läste en gång att orsaken till att vi så snabbt, grovt och fördomsfullt dömer andra sparar hjärnan energi motsvarande en sockerbit. (Jag har aldrig lyckats hitta källan igen, men som förklaring fungerar den likväl.) Att irritera sig på andra kräver ännu fler sockerbitar energi, liksom att bibehålla nyfikenheten.
Kroppen försöker spara energi när den kan, och med hjärnan som den enskilt största energiförbrukaren kan man förstå impulsen att låta analysmotorn vila då och då. Kanske förklarar detta faktum det motstånd jag instinktivt alltid känt inför att introducera mig för en främling. Jag har därför försökt att betrakta det som jag förhåller mig till tandborstning, något som är rätt trist i stunden men som ger långsiktiga fördelar.
För några veckor sedan var jag på en konferens med livskvalitet som tema. Platsen var väl vald: Barcelona. På terrassen till Fundacio Joan Miró erbjöds sensommarsol, cava och katalanska snittar, och rikliga tillfällen att introducera sig till främlingar alltmedan dagen övergick i kväll.
Den första jag sträckte ut handen till arbetade med “private aviation” så jag bad honom att berätta allt om denna fascinerande bransch. Han arbetade på ett relativt nystartat företag som med en flotta på ett sjuttiotal mindre flygplan kunder erbjuda landningar även på små flygplatser med korta landningsbanor, till skillnad från Gulfstreams populära modeller. “En G700 kräver ungefär samma längd på landingsbanan som en 737:a vilket gör att det är det faktum att du själv kan bestämma när du lyfter som är den stora fördelen.” Deras små modeller kunde starta nästan varsomhelst ifrån. Klimataspekten, då? Han förklarade att de mindre flygplanen var bränsleeffektivare och dessutom ofta flög på en lägre höjd, två faktorer som minskar klimatavtrycket. Men att folk skulle sluta flyga höll han för osannolikt, då flyget dels erbjöd stora tidsvinster och dels är ett sätt att tillfredsställa sin nyfikenhet.
Det är när man hör någon argumentera som detta som det gäller att minnas vad man ska använda sin energi till. Irritation eller nyfikenhet? Att förstå hur andra resonerar och argumenterar är alltid givande, oavsett om åsikterna verkar välunderbyggda eller låter befängda.
Man kan naturligtvis även påminna sig om dygden att inte döma någon för snabbt. Vad kan vi, när allt kommer omkring, veta om någon vi blott träffat en minut på ett mingel? Vad kan ett första intryck överhuvudtaget säga om någon? Inte mer än vad några streck och en färgfläck av Miró kan säga oss om konstnärens fulla gärning. Inte mer än vad ett ensamt valv säger oss om Antoni Gaudis skapelse Sagrada Familia. Likt basilikan visar människor upp olika fasader beroende på från vilket håll i Barcelona man närmar sig stadens stolthet.
Som greve Alexander Rostov konstaterar i “En gentleman i Moskva”, som jag för tillfället läser, är människor till sin natur så komplexa, så förtjusande motsägelsefulla att de inte bara förtjänar vår aktning men också vår omprövning. Gentlemannen bör således vara att hålla inne med sin åsikt tills man umgåtts med någon i olika miljöer och skiftande tider på dygnet. Diplomaten behåller den inombords för alltid.
Följande dag berättade Förenade Arabemiratens utrikesminister Noura bint Mohammed Al Kaab om att deras diplomatiska strategi är att vara den som alltid är redo att lyssna på alla - även de som inte vill dem väl.
Men vilken utsträckning lyssnar landet på sina egna medborgare, skulle man kunna invända med hänvisning till att landet har ett förbud mot politiska partier och inte erbjuder fria val. Men det är också lätt att förstå vilken effekt det skulle haft på samtalet, och den som intervjuade henne avstod taktfullt från ett sådant påpekande. Det gjorde att vi istället fick höra utrikesministern berätta om emiratens långa tradition av att skapa konsensus, i sig ett resultat av att landet styrs av sju självständiga emirat. Utrikesministern lade ut texten om hur viktiga beslut alltid fattades av ledarna med hänsyn till barnbarnens framtida livskvalitet, vilket fick mig att tänka på hur mycket svårare det är under förhållandevis korta mandatperioder.
Så hade jag alltså fått ett välgrundat argument mot demokrati. Det var nytt. Tack och lov är jag så indoktrinerad med demokratins alla fördelar att jag aldrig riktigt reflekterat över vad som varit ett elegant argument för ett annat styrelseskick, men här fick jag det.
Någon dag senare, i den omgjorda fabrik som numera är hem för den beryktade studion Bofill Taller de Arquitectura, återkom denna tanke om demokratins baksida. Vi var inbjudna på besök och brunch (läs mina intryck här) när jag hamnade i samspråk med ordföranden för den australiensiska handelskammaren i den kinesiska kvasidemokratin Hong-Kong. Omgiven av bambu och med en cortado i handen, beskrev kvinnan att regimens rädsla för uppror paradoxalt nog fostrat en kultur av aktivt lyssnande. Man bedriver välstrukturerade dialoger om alla möjliga samhällsfrågor (med undantag för yttrandefrihet, nota bene) med ett brett spektra av aktörer för att inhämta deras perspektiv, förstå allehanda gruppers bevekelsegrunder. Ordföranden konstaterade till sin egen förvåning att hennes intryck var att regimen tog hänsyn till synpunkterna som framfördes på ett sätt som som hon menade var otänkbart i Australien.
Empati är förmågan att använda någon annans situation eller identitet som utgångspunkt för att förstå deras bevekelsegrunder, utan krav på att sympatisera med dem. Det är att förstå den industriarbetare som sätter sitt hopp till löftet om att göra Amerika storslaget igen utan att invända något om det osannolika eller ospecifika i en sådan dröm.
Det är lätt att tro att förklarandets hantverk börjar vid skrivbordet. I själva verket börjar det i öronen. Först när vi lyssnar tillräckligt länge för att förstå hur någon ser på världen – deras referenser, deras hinder, deras mått på framsteg – kan vi välja rätt metafor, rätt nivå av detalj och rätt tempo. Utan det blir förklaringen otillräcklig: i sämsta hand förnumstig, i bästa fall blott en välformulerad monolog.
Bra lyssnande är inte passivt. Det är ett aktivt sökande efter vad som saknas för att pusslet ska bli helt för just den personen. Vad vet hen redan? Vad oroar hen sig för? Vilket ord väcker motstånd, en impuls att stänga en dörr, och vilka formuleringar är nycklar för att bli inbjuden att fortsätta prata. När vi hör det, kan vi kalibrera vår förklaring därefter.
Så kanske är den verkliga övningen i empati att våga vara kvar i frågorna lite längre. Lyssna först. Håll inne med omdömet, på gentlemannens vis. Försök förstå den andres värld. Först därefter kan du förklara, om du måste, på ett sätt som hjälper dem att förstå sin egen värld ur ett annat perspektiv.
Rekommenderas:
Av det jag läst, hört, sett och besökt på sistone - här är något av det som gett min nya perspektiv och som jag därför vill rekommendera.
Läst:
From Maggie to Maga (Byline Times) - En djupdykning i hur de högerkrafter som nu är tongivande i brittisk politik, exempelvis Nigel Farage, kom att bli de sanna ideologiska ättlingarna till Margret Thatcher, samtidigt som de konservativa blivit ett mittenparti utan tydligt raison d’etre. Läs artikeln här.
En mörts drömmar, av Stig “Slas” Claesson. - En trevande kärlekssaga varvat med en ömmande landsortsskildring. Läs min recension här.
Flesh, av David Szalay. - Ett knapphändigt berättandet tvingar läsaren att fylla i en massa själv. Författaren vet förstås att det ett säkert knep för att göra boken engagerande. Jag kan inte minnas när jag senast läste en bok som så snabbt grep tag i mig, och som därefter behöll detta grepp boken igenom! (Ljudboken är dessutom strålande inläst.) Läs min recension här.
Hört. 🎧
Hundåren - Gustaf Norén. - Jag håller Tomas Anderson Wij för att vara en av Sveriges främste intervjuare. I podden som behandlar berömmelsen baksida och dalgången på andra sidan toppen gör han intervjuer där tystnaden får ta plats, det obekväma får vila och där man kommer väldigt nära. Frågan är inte om Norén är briljant eller knäpp, men hur han lever med att vara båda. Spotify.
Prins Charles Känsla-podden, avsnitt 2. - Prins Charles känsla-podden är en exklusiv podd i tre avsnitt där Liv Strömquist med olika gäster, diskuterar sitt seriealbum Prins Charles Känsla - som precis kommit i en nyutgåva på Norstedts Förlag. Avsnittet där Bianca Kronlöf och Nina Björk gästar är oförutsägbart, underhållande och underbart givande. Spotify
Sett. 🖥️
Honestly, with Bari Weiss (YouTube). Romandebuterande Woody Allen intervjuas som “What’s With Baum?” som liksom hans filmer handlar om någon som har tydliga likheter med honom själv. Behållningen är att se en 89-åring reflektera över sitt liv på ett så Woody Allen-eskt vis, och hurden stora roll turen haft i hans liv.
The Cristo Files -Unit 29155 (YouTube) Sedan jag introducerades till
journalisten Christo Grozev tidigare i år har jag varit fascineras av hans mod att kartlägga den hemliga enhet som utför sabotage och mord i Europa på uppdrag av den ryska staten. Det är omöjligt att inte titta på alla avsnitt i ett svep.
Besökt. 📍
Försvarsmuseum, Boden - Mina kunskaper om Bodens fästning var högst begränsade när jag klev in i museet men desto större när jag lämnade. Föremålen och modellerna står i fokus, snarare än kontexten. Likväl tjänar begränsningen formatet väl.
Gyllene Uttern, Huskvarna. Lite sent i livet har jag insett poängen att lämna allfartsvägarna för att ladda, lockad av de höghastighetsladdare som numera finns vid de gamla gästgiverierna. Det är jag inte ensam om tydligen, för mitt inlägg på Facebook-spreds vitt och brett vilket resulterade att man i kommentarsfältet finner många andra bra förslag på ställen att besöka nästa gång man bilar i Sverige.
Drive, Berlin - I sitt palats på Under den Linden visar Volkswagen-gruppen en utställning om ikoner från olika decennier som är förvånansvärt bra. Den innehåller naturligvis en del fordon från en viss bilkoncern, men också mycket design från varje epok, fint beskrivet och kontextualiserat.
Humbold Forum, Berlin. I närheten finns också Berlins fantastiska kulturpalats, med barockfasader som återskapats från 1700-talet i kombination med ett helt modernt inre. Jag gick på den permanenta utställningen som berättar om rekonstruktionen av huset och platsens historia.
Det var allt för idag.
Vi hörs snart igen!
/Per