Från Elmtaryd till Kungens Kurva
Tre generationer, Ingvar Kamprads idéer och hur ett testamente formade mitt sätt att leda.
Idag handlar nyhetsbrevet om vad jag har lärt mig av Ingvar Kamprad om ledarskap, felrädsla och att göra mer med mindre.
Just idag skulle en av de bästa berättarna det här landet haft ha fyllt 100 år. En människa som kunde göra komplicerade saker begripliga och som insisterade på att förklara dem så enkelt som möjligt. Ingvar Kamprad, född den 30 mars 1929 på gården Elmtaryd i Agunnaryds socken i Småland.
Hans förmåga att nå fram till människor – oavsett om det var genom en handskriven lapp, ett ödmjukt samtal i butiken eller enkelheten i IKEA-katalogen – formade företagets kultur på ett sätt som är i högsta grad levande. Det där sättet att aldrig göra sig märkvärdig utan istället göra saker begripliga har präglat IKEA och fortsätter att inspirera mig.
Från början var Ingvar övertygad om att tydlig och ärlig kommunikation var själva hjärtat i att bygga tillit – med medarbetare, kunder och samhällen. Hans öppna dörr och ovilja att sätta sig på piedestal gjorde att människor kände sig sedda och hörda. Där, i det vardagliga lyssnandet, växte en känsla av tillhörighet fram som fortfarande är central på IKEA idag.
När vi nu uppmärksammar Ingvars 100-årsdag tycker jag att hans kanske viktigaste lärdom är just den: att bra kommunikation är mer än ord. Det handlar om att försöka förstå andra, skapa verklig kontakt och ge människor kraft.
Jag har haft anledning att tänka mycket på det de senaste åren. I mitt uppdrag för Viable Cities på KTH har jag de senaste sex åren arbetat nära 10 svenska städer och försökt förklara hur vi kan överbrygga de missförstånd som finns kring omställningen – missförstånd som gör att människor tror att de är emot förändring, fast den i själva verket innebär massor av nyttor. Där har Kamprads anda funnits med mig som ett slags kompass: hur viktigt det är att börja i förståelse, att försöka förstå de många människornas oro och att lyssna med empati. Vilket problem kan vi hjälpa dem att lösa?
När Ingvar Kamprad fyllde 50 hade han lämnat Sverige och flyttat till Schweiz. Möjligheten att småsnacka med medarbetarna i vardagen minskade drastiskt. Samtidigt var behovet av att prata om kulturen, om synen på arbete och om vad IKEA skulle vara större än någonsin i takt med att företaget växte.
För att inte företagskulturen skulle tunnas ut av expansionen bestämde sig Kamprad för att skriva ner idéerna bakom IKEA i nio teser. Genom att sammanfatta hur IKEA borde fortsätta utvecklas, även när han själv inte längre var operativ, kunde han nå alla som skulle vara med och forma framtidens IKEA.
Resultatet blev skriften En möbelhandlares testamente, publicerad 1976. Där formulerade Kamprad de nio viktigaste grunderna för verksamheten. Han beskrev den övergripande sociala ambitionen, visionen, som att “skapa en bättre vardag för de många människorna”. Den visionen skulle inte uppnås genom stora ord, utan genom en konkret affärsidé: att erbjuda ett brett sortiment av form- och funktionsriktiga heminredningsartiklar till så låga priser att så många som möjligt har råd att köpa dem.
Av en händelse föddes även jag 1976 och är alltså jämngammal med just En möbelhandlares testamente. Det är den ledarskapslitteratur jag har återvänt till oftare än någon annan bok. Jag har läst den sedan sekelskiftet, flera gånger om året, ungefär från den tid då jag själv började få ledarroller och själv lärde känna människor som jobbade på IKEA.
Flera av principerna har följt mig nära. En av de viktigaste är nummer åtta: “Att ta ansvar – en förmån.” Där skriver Kamprad om rätten att göra fel. “Att göra fel är den handlingskraftiges privilegium”, konstaterar han och fortsätter ungefär: det viktiga är att kunna göra om och rätta till. “Bara den som sover gör inga fel.” Felrädsla, menar han, är byråkratins vagga och all utvecklings fiende.
Jag har aldrig varit särskilt religiös, men när jag läser den avslutande delen av Kamprads förklaring av den åttonde principen föreställer jag mig att det är så en troende känner när hon upplever att en religiös text förkroppsligar allt hon tror på.
Jag har aldrig uppfattat mig själv som särskilt modig, men jag är inte rädd. Mycket av min tid i olika organisationer har gått åt till att skapa trygghet. På Vad Vi Vet är vi inte rädda. Mina medarbetare vet att när de erkänner fel är min första fråga: ”Hur många har dött?” Det låter brutalt, men det är ett sätt att sätta saker i perspektiv. Om 10 000 prenumeranter har fått ett mejl för mycket så är det ett misstag – men ingen har dött. Vi kan lära oss, rätta till och gå vidare.
För mig, som burit mottot “värp först, kackla sedan”, var möbelhandlarens testamente som att få en bekräftelse på något jag intuitivt känt. Allt i den där skriften är inte bara klokt – det är användbart. Inledningen, där Kamprad konstaterar att “ingen metod är effektivare än föredömets”, sammanfattar i stort sett hela min syn på ledarskap.
En annan princip jag ofta återvänder till är nummer fyra. “Att med små medel nå stora resultat.” Att tänka smartare, mer resurseffektivt. Ta den hjälp man kan få och gör det mesta möjliga med de resurser man har. Kamprad kallar slöseri med resurser för en av mänsklighetens största sjukdomar och uppmanar till att visa att man med knappa resurser kan nå goda resultat. Jag har nästan aldrig arbetat med stora resurser. Jag har tvärtom tvingats göra mer med mindre, gång på gång. Där har hans tankar känts väldigt nära.
Princip nummer 5, “Enkelhet är en dygd”, har jag också burit med mig. Överdriven planering är, som han skriver, företagens vanligaste dödsorsak. När jag själv har planerat för mycket har det också ofta varit nära att gå åt helvete. Hellre då “värp först, kackla sen”. Enkelhet och sunt förnuft bör prägla planeringen. Det betyder inte att man ska vara slarvig, utan att man ska akta sig för att planera livet ur idéerna.
Samtidigt har jag brottats mest med regel nummer 7: “Kraftsamling - viktig för vår framgång”. Den är viktig just för att den står i spänningsfältet mot tanken om att med små medel nå stora resultat. När jag inte har kraftsamlat – när jag försökt göra allt på samma gång – har det ofta gått dåligt. Kraftsamling handlar också om att sluta göra saker, att våga välja bort, vilket har varit svårt. Jag blir lätt entusiastisk och vill göra mycket. Där har jag misslyckats med att följa Kamprads råd under mina första femtio år, och det kräver en kraftsamling att rätta till.
Precis som Kamprad började sin resa som tonåring hemma på gården i Elmtaryd, med ett litet skjul där paket lades för att hämtas av mjölkbilen på morgonen, hade jag mina första stapplande försök i ungdomen. Under en period försökte jag, likt Kamprad, sälja pennor. Mina var någon sorts ergonomisk variant i miljövänlig plast. Men precis som för honom i början blev det ingen större succé.
Trots att jag under årens lopp har haft både vänner och bekanta som jobbat på IKEA har jag själv aldrig hamnat där. Det har helt enkelt aldrig blivit av. När jag växte upp i Båstad var det för långt till IKEA för att jobba extra. Pågatågen gick inte lika ofta. Ingen kunde skjutsa mig. Helsingborg kändes mycket längre bort då än i dag och livet tog helt enkelt andra vägar.
Men livets ironi är kärleksfull. När jag själv senare fick en tonåring hemma började han, likt Ingvar, bygga upp ett postorderföretag. Fast i hans fall handlade det om begagnade jeans. Det gick bra. Istället för ett skjul tog han över vindsförrådet, sedan grannens vindsförråd och sedan ett till. Till slut tog det stopp. Inte för att idén var dålig, utan för att han fick jobb. På IKEA.
Idag arbetar han på Kungens Kurva. För några månader sedan blev han utsedd till månadens medarbetare. Jag har nästan aldrig varit så stolt. Nu är det han som kommer hem och berättar om olika saker IKEA gör. Cirkeln är inte sluten, men den har fått en vacker böj.
Kanske är det också där någonstans som Kamprads arv blir tydligast för mig. I vardagen. I samtalen vid köksbordet. I hur vi pratar om misstag, om ansvar, om att göra sitt bästa med de resurser man har. I övertygelsen om att enkelhet inte är fattigt, utan klokt. I känslan av att mycket av det bästa fortfarande ligger framför oss.
För som han skrev: “Det mesta är fortfarande ogjort. Underbara framtid.”
Och jag kan inte annat än hålla med.
Det var allt för idag.
Vi hörs snart igen!
