Essä: Två systrar: Danmark och Sverige

En essä om skillnaderna mellan dansk och svensk mentalitet.

Foto: Evelyn Verdín / Unsplash+

Som alla systrar bedyrar de sina olikheter, Mor Danmark och Moder Svea. I omvärldens ögon är de dock till förväxling lika. Samma raka hållning, som valkyrior. Samma blonda lockar. Båda har lugn i blicken, en blick fäst vid horisonten och framtiden. Båda bär svärd, symboler för okuvligt självförtroende och vittnesmål om fornstora dagar. Nog för att Mor Danmark alltid bär Dannebrogen vilande mot axeln och Moder Svea ständigt har ett lejon hack i häl, men för den som just stiftat bekantskap med systrarna är de likväl svåra att skilja åt.

Det är först när man lär känna dem som man inser att de är tvåäggstvillingar, inte är varandras spegelbilder utan endast ytligt påminner om varandra, men med djupt personliga egenskaper och egenheter. Vad skiljer dem då åt? Alla som försöker ge en bild av en nation måste välja metod. Ska man ägna sig åt kroki, karikatyr eller kriminologi?

Historiker tycks välja det senare. I Är svensken människa? (2006) är ansatsen närmast forensisk. Med sina pennor som rakblad lägger Henrik Berggren och Lars Trägårdh snitt i den uppsvällda svenska kroppen för att med obducentens sakliga nyfikenhet identifiera särskiljande drag och orsakssamband.

Även Kate Fox’ bok Watching the English (2004) påminner om en utredning, en rättspsykiatrisk sådan. Efter omfattande observationer drar hon (som antropolog) slutsatsen att även om engelsmännen förefaller charmiga på ytan så mår de sannolikt bäst av att befinna sig på den öppna anstalt som de brittiska öarna utgör, på hälsosamt avstånd från kontinentens civiliserade folk.

Fast vad betyder egentligen “civiliserad”? Är det inte en alltför vag och allomfattande etikett för att korrekt beskriva alla människor på en så omfångsrik landmassa? Finns det någon lämplig klinisk term, kanske? Någon som kan användas för att beskriva en nationalitet i taget?

I Frankrikes fall ligger ”schizofren” nära till hands. Det är svårt att nå en annan slutsats än när man lägger ifrån sig historikern Sudhir Hazareesingh grundliga sinnesutredning av det franska folket, How the French Think: An Affectionate Portrait of an Intellectual People (2015). I den belyser han kärnproblematiken: den allestädes närvarande spänningen mellan rationalitet och romantik, mellan centraliserad stat och individualistiska uppror. Det som komplicerar saken ytterligare är en allmänt grandios självuppfattning, något som bland annat märks i hur fransmännen menar att de själva är självklara bärare av universella värden. Andra nationer håller inte med, vilket leder till förvecklingar och friktion.

Tyskarna är, om inte kärnfriska, i varje fall det man, med en generös klinisk term, kallar “högfungerande”. Detta är slutsatsen i en till fackbok förklädd brottsutredning med titeln Germany - memories of a nation (2014). Det hela är strukturerat som en genomgång av diverse föremål som gör att historikern Neil MacGregor kan leda i bevis att tyskarna är ett finkänsligt folk, ödmjuka och hyggliga. Det som sticker ut är deras förmåga att dra lärdomar av historiska snedsteg, men i övrigt framstår tyskarna som precis så rimliga, ordentliga och förutsägbara att man redan efter några sidor undrar om boken är en karikatyr. Det är det inte, men det är nära!

Karikatyren är det lättaste och slappaste sättet att teckna en grupps särdrag. Med utgångspunkt i att förstora och förvanska det framträdande kan resultatet bli både kul och träffande. Risken är att skämten överskuggar sakligheten, eller blir platta nidbilder baserade på historiska stereotyper. Alla japaner är blyga, alla islänningar har stickade tröjor, etc. Om gruppen blir för stor eller för heterogen finns risken att karikatyren blir irrelevant och svår att förstå.

Nej, för egen del väljer jag krokin. Utan möjlighet till tidskrävande finlir eller att pillande med tunna oljepenslar på stora dukar sträcker jag mig efter ritkolet och teckningsblocket för att försöka fånga och jämföra Moder Svea och Mor Danmarks kroppar och karaktärer. En grundläggande övning för att träna öga och hand utan att fastna i detaljer. Varken heltäckande eller fullödig, och med suddiga detaljer. Snabba, skissartade teckningar av levande modeller som syftar till att förstå anatomi, fånga rörelse, former och volym snabbt.

Hypotesen om huvudstadens kultur

En utgångspunkt som jag är förtjust i, den här essäns hypotes, är att man för att förstå en nations hållning måste förstå att en huvudstads kultur färgar hela nationen, med samma självklarhet som att huvudets sinnesstämning sätter spår i kroppen, eller att en ensam röd strumpa gör intryck på en i övrigt helt vit tvättomgång. Vilka sorters människor som dominerar huvudstaden är av mindre betydelse än vilka dogmer som dominerar deras tankesätt, eftersom det oundvikligen kommer att prägla landet.

Washington är en stad full av fyrkantiga byggnader och advokater, eftersom många av nationens fäder var jurister till yrket. Inte särskilt skickliga jurister, till råga på allt. Landets konstitution är så grovt och grumligt formulerad att man undrar om den skrevs med baktanken att skapa arbetstillfällen för den egna yrkesgruppen i evig tid. Likväl var Förenta staterna under knappt två sekler en nation som förenades i sin önskan att bryta ny mark och resa nya byggnader. Under 1960- och 70-talen växte emellertid den federala byråkratin. Nya regleringsområden som miljöskydd och konsumenträtt tillkom hastigt och lustigt, vilket skapade en enorm efterfrågan på jurister i huvudstaden. Stämningen i Washington förändrades. USA har gått från att vara en nation som bygger saker till en stat som förhindrar saker.

Peking är Washingtons motsats, och det förklarar varför Kina har tagit över som världens främsta konstruktörsnation. Bakgrunden är att Deng Xiaoping på nära håll hade sett konsekvenserna av att Mao Zedong hade försökt bygga en nation enbart på ideologi, ett material lika löst och instabilt som obränt tegel.

I slutet av 1970-talet började Deng därför befordra ingenjörer till höga poster. De som steg i rang var handgripligt folk som kunde konsten att tillverka produkter och optimera processer, ett gäng realister med planeringsförmåga. Vad är väl ettbarnspolitiken om inte en ingenjörslösning på ett socialt problem? De funderade sällan på om något var lämpligt, utan koncentrerade sig i huvudsak på om det var möjligt. Vid seklets slut satt sex ingenjörer och en arkitekt runt bordet när de sju medlemmarna i politbyråns ständiga utskott sammanträdde i Peking. Kina hade förvandlats till den teknokrati som nationen förblivit sedan dess.

Applicerar vi hypotesen på Frankrike kan vi se att en och samma kraft – kärleken till estetiskt tilltalande uniformer och ceremonier – har både gjort Paris till modets odiskutabla huvudstad och gjort nationen ogenomträngligt byråkratisk. Vad är väl byråkrati om inte ceremonins baksida, detta eviga insisterande på att allt måste gå fullständigt rätt till?

Sverige och Danmark är inga undantag. Ska vi förstå systrarnas kynne, måste vi sålunda ge oss i kast med de förutsättningar och impulser som präglat deras huvudstäder.

I Köpenhamn skvallrar namnet om stadens historiska roll som en betydande handelsplats. Det kommer från de danska orden “købman” (köpman) och “havn” (hamn) – den ursprungliga betydelsen är alltså “Köpmanhamn” och handeln är det som har präglat huvudstaden och nationen.

Då Danmark saknar värdefulla råvaror blir det man producerar billigt. Svinen kostar inte så mycket att föda upp, råvarukostnaderna för Legoklossar och Novo Nordisk viktminskningssprutor är försumbara. Värdet uppstår först när en köpman säljer det billiga dyrt genom att addera något som upplevs ha stort värde. Ett exempel: under 1950- och 1960-talet importerade danska möbelfabrikanter trä (man har knappt någon egen skog) och tillverkade möbler med tilltalande former. Eller ta när Bang & Olufsen paketerade importerade standardkomponenter från Philips i snygga skal och sålde vidare dem till ett mångdubbelt pris. Man tar något billigt och paketerar det som något extraordinärt. Danskt smör är ett annat exempel. Det är förstås inte bättre än annat smör, men likväl upplevs det så, eftersom det marknadsförs på det sättet.

För att kunna få avsättning för sina varor till så högt pris som möjligt behöver en köpman odla så många och så bra relationer som möjligt. Som alla knutpunkter för handel kännetecknas livet i Köpenhamn av en kommersiell önskan att skapa och underhålla goda relationer, snarare än att reglera dessa förhållanden i avtal. Detta sker genom att man skålar i Tuborg innan man tar i hand, och när man har tagit i hand beställer man ännu en Tuborg.

Som du ser så är det inte bara Mor Danmarks former som framträder på mitt krokiblock, utan även hur hennes blick formar omgivningarna, köpmannablicken. För danskarna är detaljerna i ett avtal alltid underordnade relationen, rentav oviktiga. Man utgår fryntligt från att en lyckad affär gör att båda parter kan sko sig på den, inte av girighet utan för att man hoppas att man har hittat en likasinnad snarare än en kontrollant.

Låt mig nu vända blicken mot Svea och skissa henne. Jag noterar något defensivt, lite oroligt i hennes hållning. Hennes huvudstad fick sitt namn av ett tidigt försvarssystem med stockar, det som Birger Jarl lät driva ner i dyn runt den holme där han byggde sin stad. Präglar rädslan för inkräktare henne än?

Mer sannolikt är det dock att hennes ängslan är av senare datum. Stockholm är trots allt ingen handelsstad utan en administrativ huvudstad, efter fransk förebild. Det måste skyllas på Gustaf III som lät hovlivet och huvudstaden präglas av hans personliga preferens för allt franskt, för fransmännens kärlek till form och formalia. Detta gjorde sannolikt att Stockholm anno 1810, eller åtminstone hovlivet, inte föreföll fullt så främmande som många antytt när den nye kungen anlände.

Inte det flamboyanta dock, det låg inte alls i Jean Baptiste Bernadottes natur. Däremot ansågs den omdöpte kungen Karl XIV Johan vara en skicklig, framsynt - om än något fantasilös - administratör vars pragmatiska och stabiliserande styre la grunden för Sveriges och Norges utveckling under 1800-talet. Men svenskarna ville inte ha någon spillevink på tronen. Redan innan Bernadotte kom till Sverige hade han visat prov på administrativ förmåga, bland annat som krigsminister och guvernör i Hannover under Napoleon, vilket imponerade på de nationalister som sökte stabilitet.

Driften att inte göra något som gör att man faller i onåd hos regenten är ett grundvillkor vid kungliga hovet. Monarkens ord är lag, vilket befriar honom från att följa invanda mönster och gör att han kan ändra spelreglerna efter eget huvud. Det är därför viktigt för alla att inte uppträda på ett sätt som han, eller någon annan i hovet, finner klandervärt just i stunden. Den som blir påkommen med att göra fel, ja, ens tänka fel, får skämmas eller värre.

Trots att slottet för länge sedan tappat sin ställning som Stockholms sociala centralpunkt präglas många av stadens moderna kretsar alltjämt av hovlivets villkor och logik. De senaste tvåhundra åren har kompetens och meriter alltid betytt mycket mindre i Stockholm än närheten till makten, till pengarna, till kungen.

Det märks särskilt tydligt i sammanhang där kunskap och erfarenhet inte självklart väger tyngst, som inom de mer ytliga eller strikt ekonomiska näringsgrenarna, eller inom konst- och auktionsbranschen, där både glans och pengar står i centrum. Firma CF Hills karismatiska chef har till exempel ett rykte om sig att kunna förvandla nästan vad som helst till guld. När jag frågade vad han själv ansåg vara sin största styrka svarade han glatt och med beundransvärt självinsikt att han behärskade konsten att hålla hov – att se till att det blev roligt och trivsamt för dem som för stunden ingick i den inre kretsen.

I mina ögon är denna logik Stockholms logik. På och runt scenerna i huvudstaden har det länge funnits en stark vilja att befinna sig nära dem som spelar huvudrollerna och de direktörer som bestämmer. De bugar sig i sin tur för de inflytelserika teaterkritiker som sitter i salongerna, som i sin tur visar vördnad inför ännu mäktigare kulturchefer, som i sin tur försäkrar chefredaktörerna om sin lojalitet.

Varje tidningsredaktion är sitt eget hov, ibland styrt av småpåvar, ibland av furstar, som förhåller sig till varandra med full koll på vems valör som för stunden står högst i kurs. Alla vet att Dagens Nyheters chefredaktör närmast betraktas som kung i denna värld, och att Aftonbladets kulturredaktör gärna ser sig som dess drottning. Moderedaktörerna bevakar därför i första hand varandra, och i andra hand den del av modeskaparna som sprider trender och den senaste osäkerheten till massorna. Oklara arbetsvillkor, skarpa konkurrensförhållanden och slutna nätverk – inte helt olikt 1700-talets franska hov – finns vid alla hov och förstärker känslan av osäkerhet hos dem som inte vill hamna i onåd hos sin sektors högheter.

Alla som arbetat med musik, reklam, tv eller film i Stockholm vet vad jag menar. Detsamma gäller dem som har insyn i hur finansbranschen fungerar. Det finns sällan något att vinna på att avslöja att en utpekad kung är naken. Man applåderar så länge som omständigheterna kräver det, och väntar med att ta avstånd tills någon annan tagit det första steget.

Nota bene: Min avsikt är inte att moralisera över enskilda personer, utan att beskriva en logik som präglar dessa miljöer – och hur den formar beteenden, även hos dem som egentligen bara vill göra ett bra jobb. Ängsligheten att passa in kommer smygande, tills den blir en del av bakgrunden – som en unken doft i ett gammalt slott. I mötet med Stockholm, särskilt när man återvänder efter en längre vistelse på annan ort, träder den fram i all sin tydlighet.

Om denna speciella huvudstadskultur kan belastas just av Bernadotte är rätt tveksamt. Men den självupptagenhet i den egna kretsen som präglar vissa cirklar i Stockholm kan spåras bakåt till Gustav Vasa. I sin omfångsrika biografi om den danske kungen Christian II, Furste av Norden (2017), jämför historikern Erik Peterson honom med sin svenske nemesis. Christian var uppfostrad att rikta blicken utåt. “Hans svåger är den tysk-romerske kejsaren, Europas absolut mäktigaste person. Därför handlade det helt naturligt för Christian om något större än bara Danmark.” Däremot var Gustav Vasa ointresserad av att överta tronen som Nordens furste eller bevara Kalmarunionen, eftersom han såg sig som först adelsman, därefter som kung, menar Petersson. “Han var förankrad i ett lokalt klan­tänkande där man prioriterade släktens intressen. Det var [bara] Uppland och Mälardalen som var intressanta för honom.”

Men den starka ämbetsmannakulturen i Sverige då? Är det Bernadottes förtjänst? Nja, oron för att göra fel kanske kommer från honom, men han kom till ett bord som Axel Oxenstierna hade börjat duka för två hundra år tidigare och som stod stadigt på idéer om förutsägbarhet, repeterbarhet, likabehandling och ansvarstagande.

En köpmannanatur präglar alltså den ena systerns huvudstad och det har format hennes land på sitt sätt. Den andras huvudstad är däremot präglad av en osäker rangordning i tongivande kretsar som konst, kultur och media, och därutöver av nit och flit för att undvika administrativa missar.

Som sagt, med dessa streck gör jag inte anspråk på att ha skapat några heltäckande eller fullödigt porträtt av systrarna, utan det ska förstås som en snabbskissad kroki för att förstå anatomin, fånga rörelsen, former och sinnesstämningen hos de båda. Som krokimodeller gör byter de ställning ibland och ett drag som man inte tänkt på tidigare uppfattas plötsligt som centralt.

Detaljstudier

Det är mina egna mödrars porträtt som tar form på ritblocket. Jag växte upp i en trakt som under den största delen av historien har utgjort Danmark, men som sedan 1658 har tillhört Sverige. Gränsstenen ligger där den alltid har gjort, men kommunen byter ut skylten mot en ny då och då. Kyrkans utformning i staden är fortfarande dansk, liksom namnen på de äldsta gravstenarna. Staden fick sitt namn efter sin funktion, en bra plats att angöra en båt på, ett båtställe, vilket, översatt från forndanska, blev Båstad.

Den kung kallar “Christian tyrann” är alltså min Christian II. De snapphanar som beskrevs som terrorister i våra skolböcker beskrevs samtidigt med beundran i rösten som riktiga motståndsmän i min hembygd. I farmors familj fanns ett motstånd mot att använda den gamla femhundralappen med Karl XII porträtt, eftersom denne sågs som en ockupationskung med en levande långsinthet som hade bevarats i mer än tre sekler.

I denna gränstrakt är jag uppvuxen med att höra danska ord på radio, tv, i affärerna, i traktens dialekt. Danskarna sågs som de roliga och svenskarna som de rimliga, och som skåning är min identitet något mitt emellan, ömsom sydsvensk och östdansk. På julbordet samsas sill med ål, skinka och and, och till ris à la Malta serveras tjock, varm körsbärssås. Köpenhamn är vår naturliga huvudstad och Stockholm den administrativa. För mig är Danmark varken Sverige eller utomlands, utan bara just Danmark i sin egen rätt.

Kvinnorna jag porträtterar är inte enbart mina mödrar utan alla våra mödrar. När de gamla europeiska monarkierna omvandlades till nationalstater i början av 1800-talet växte föreställningen fram att nationen – som summan av många människor – borde ha en gemensam moder, eller åtminstone kunde gestaltas som en ung kvinnlig idealfigur som med svärd i hand och ett attraktivt yttre tilltalade de styrande och krigande männen.

Storbritannien hade förstås redan sin Britannia som 1707 förenat fyra kungariken under en fana och som 1797 bytt sitt svärd mot en treudd för att markera imperiets maritima överlägsenhet och lite senare tog på sig en stridshjälm. Germania omtalades som det heliga romerska rikets moder redan på 1500-talet, men det var framför allt i samband med 1848 års revolutioner som hon blev det tyska förbundets symbol.

Förenta staterna hade sin Columbia. Efter revolutionen, på 1780-talet, lånade man hennes namn till allt möjligt: ett lärosäte i New York, en flod i nordväst, ett tjugotal städer utspridda över hela kontinenten och ett distrikt där huvudstaden skulle byggas. Efter den franska revolutionen föddes Marianne, som med sin fylgiska smurfmössa symboliserade både självständig frihet och la République, det nya styrelseskicket.

Även länder som förlorat friheten hade sina kvinnor. I Pehr Henrik Lings dikt “Gylfe” från 1810 sörjs Finlands mö, den älskade Aura (Finland) av Gylfe (Sverige) efter att hon tagits av en rövare (Ryssland). Som sina nordiska systrar är hon blond och blåögd men utan svärd. Framställd som en yngre syster till Moder Svea är hon helt enkelt för ung för det.

Den som är intresserad finner att det under 1800-talets första halva vimlar av fruntimmer med svärd, sköldar och fanor i Europas bildkonst. Helvetia för Schweiz, Hibernia för Irland, Caledonia för Skottland, Lusitana för Portugal. Kort sagt: galjonsfigurer. Det är alltså inte så konstigt att även Johan Tobias Sergel skissade på hur Moder Svea skulle te sig i fören på ett av flottans linjeskepp under sin tid som Gustav IIIs hovskulptör.

Attiraljerna signalerade att de var krigiska figurer, villiga att slåss för nationens ideal. Vad som betonades mest, figurerna eller idealen, varierade. Även om Marianne först framstår som en förebild när hon i Eugène Delacroix’ Friheten på barrikaderna (1830) barfota leder folket framåt med trikoloren i ena handen och ett gevär i den andra, kan ingen som betraktat målningen närmare ignorera att konstnären också idealiserat hennes barm. Två jättesnygga bröst, fullt exponerade! Efter restaureringen av målningen häromåret kan man inte tro att de tillhör en tvåhundraåring.

Kanske är de nakna brösten dock för mycket att visa? Efter Delacroix har jag nämligen inte hittat något annat exempel på hur någon annan har framställt sin nationalsymbol som en projektionsyta för fantasier hos de styrande och krigande männen, närmast som ett objekt för självbefläckelse. Uttrycket att “ligga ner och tänka på England” får en helt annan innebörd om man tänker sig Britannia naken.

Visst - i karikatyrer har jag förstås sett hur egna och andras nationers personifikationer ömsom tecknas som pimpinetta, ömsom promiskuösa. Men inte på duken. Elisabeth Jerichau Baumann låter ingen åtrå blandas med oljan när hon färdigställer målningen Moder Danmark 1851.

Elisabeth Jerichau Baumann - Moder Danmark (1851)

Den viktorianska eran, en uppknäppt tidsålder, inleddes samma år som Delacroixs målning var färdig. Idealen var viktigare än kvinnorna. När Frankrike skänkte Förenta staterna en staty 1886 var motivet varken Colombia eller Marianne utan en namnlös frihetsgudinna.

Det är dags för detaljstudier. I min tanke har systrarna på podiet har än en gång skiftat hållning och placerat sig sittande så att vi ser dem snett uppifrån.

Huvudet – tankens utgångspunkt.

Under de blonda kalufserna pågår lika mycket verksamhet hos båda flickorna. Den ena är inte dummare än den andre. Däremot bor det under Danmarks hjässa ett självsäkert lugn som tycks vara frånvarande i Sveas huvud.

Över huvudet på studenterna som träder in i Universitetshusets aula i Uppsala är denna ängslighet formulerad med gyllene bokstäver: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Vid en avgångsceremoni 2002 hävdade Köpenhamns universitets dåvarande rektor, Kjeld Møllgård, det motsatta i en medveten protest. “At tænke ret er stort, men at tænke frit er større.”

Där Uppsala-citatet betonar att friheten måste underordnas sanningen och logiken (”att tänka rätt”), betonar den danska versionen att själva friheten i tanken är det högsta värdet för ett universitet. Detta fångar de två ländernas akademiska kynnen ganska väl. I det ena huvudet en tradition av ordning, sanning och att tanken ska leda till korrekta, vetenskapliga slutsatser. I det andra huvudet finns en tradition av frihetlig skepticism, där det är viktigare att våga utmana och tänka utanför ramarna än att nödvändigtvis landa i det “rätta”.

Till Sveas försvar är det naturligt att ett mänskligt samhälle förhåller sig negativt till det avvikande. I och med att det inte går att veta vart en avvikelse leder, innebär varje avvikelse ett potentiellt hot mot den sammanhållning som gruppens styrka bygger på, eller mot den rangordning som ger gruppen sin organisatoriska form. Att omfamna det avvikande som en möjlighet är krävande.

Den som försöker förstå det svenska bildningsidealet kommer att finna att det handlar mer om metod än mål, och att det är tomt där det borde funnits en idé om vad bildningen gör med en människa. Till skillnad från det klassiska tyska bildningsidealet (Bildung), som från början var mer akademiskt och elitistiskt, har det svenska idealet en stark demokratisk profil. Tanken är att bildning inte är något för en liten elit, utan en förutsättning för demokratin. Om folket ska styra landet, måste folket vara bildat.

Mycket av detta är Ellen Keys (1849–1926) tankegods. Hennes ansats var att bildning är det som återstår när vi har glömt allt vi har lärt oss. För Key handlade bildning inte om att memorera fakta (korvstoppning), utan om en inre förädling: hur kunskapen formar din karaktär, din moral och din förmåga att tänka självständigt. En hel del hade hon hämtat från Goethe, vars dikter hon ofta bar omkring på. Han såg människan som ett konstverk som ständigt arbetas på; han använde ofta begreppet “självgestaltning”. Keys tankar anslöt sig alltså till upplysningstidens salongskultur, privata litterära sammankomster där borgerliga kvinnor spelade nyckelroller och utövade sitt inflytande inifrån hemmet.

Keys uppfattning skilde sig på en avgörande punkt: hon var en av de första som ansåg att arbetarklassens barn hade en självklar rätt till samma andliga och kulturella utveckling som borgarungarna. Det höll arbetarrörelsen förstås med om. Hennes idéer fick sålunda en stor inverkan på den svenska folkbildningen via studieförbund, folkhögskolor och bibliotek.

I teorin försökte Key förena två ideal. Det humanistiska, med bildning som ett egenvärde: att läsa poesi eller lära sig historia för att det gör livet rikare och människan klokare. Det utilitaristiska: bildning som ett nyttigt verktyg för att förbättra samhället - eller klättra i karriären.

Eftersom det senare är lättare att åstadkomma, rent administrativt, blev nyttoaspekten styrande för den svenska skolan, och målet blev pragmatiskt. Bildningsidealet blev därför inte att göra befolkningen bildad, då detta inte kunde kontrolleras på något enkelt verifierbart sätt, utan målet det kollektiva Sverige antog var att se till att folket i alla fall inte var obildade. Listor på uppbygglig litteratur sammanställdes, boklådor distribuerades och de breda massorna kunde därmed inleda ett arbete som dessvärre visade sig innehålla ett visst mått av läsning, men vars belöning var att man kunde börja bocka av titel efter titel.

Detta praktiska tillvägagångssätt passade svenskarna väl, som aldrig varit ett intellektuellt folk och inte blev det nu heller. De är illa lämpade att svara på filosofiska spörsmål som vilken sorts livsluft en människa behöver eller vilka varma vindar som tycks genomsyra samhället vid en viss tidpunkt. Det här var frågor som Nietzsche, Marx och andra intellektuella på kontinenten ställde sig vid 1800-talets slut, liksom frågan om hur man gör för att “leva autentiskt”, som Kierkegaard funderade så mycket på under det seklets början.

Nej, men ge en svensk något att mäta och kontrollera - och kanske oroa sig över – och svensken kan som Svante Arrhenius upptäcka att det pågår en växthuseffekt orsakad av en ökad koncentration av koldioxid i atmosfären (1896).

Det danska bildningsidealet är storasyster till det svenska. Det vilar tungt på filosofen, prästen och diktaren Nikolaj Frederik Severin Grundtvig (1783–1872). Den danska bildningen är mer präglad av folklighet, muntlighet och gemenskap än den svenska, vilken, som vi redan konstaterat, var nyttoinriktad och systematisk.

Nog är det talande att vi i Sverige talar om utbildning hellre än bildning, och omvänt att vi vurmar för allmänbildning, ett ord som saknar motsvarighet på danska. Det beror på att perspektivet är omvänt. I Danmark antas det ligga i allas intresse att vara bildad, men det är inte allmänhetens mål.

Likt Key hade Grundtvig käpphästar. Grundtvig föraktade “den döda bokkunskapen” och katederundervisningen. Han menade att sann bildning sker genom det talade ordet – föreläsningar, berättelser, samtal och sång. “Människa först, kristen sen”, predikade Grundtvig. (Eller i modern tappning: människa först, yrkesman sedan).

Christian Albrecht Jensen - porträtt av Nikolaj Frederik Severin Grundtvig (1843)

Grundtvig betonade att skolan först och främst skulle väcka livslust och förståelse för det mänskliga livet, inte bara producera ämbetsmän eller experter. I folkhögskolornas födelseland är målet därför “folklig väckelse” (att jämföra med det svenska målet om folklig upplysning). Helt enkelt, att danska bönder och vanligt folk skulle lära sig om sin historia, sin kultur och sitt språk för att kunna delta i demokratin, men utan att nödvändigtvis sitta med näsan i en lärobok. Det gör att den bildning som Mor Danmark fått är mer romantisk, nostalgisk och historisk förankrad än den progressiva, framåtblickande och konkret användbara utbildningen som Moder Svea fått.

Munnen, hur vi pratar och debatterar.

Det är dags för nästa detaljstudie. Munnen har hos båda systrarna något samlat och lite stramt över sig. Inte så att de har streck till överläppar, men det är inte heller tal om några parisiskt fylliga amorbågar. Sakligt, ja. Inte sensuellt. Läppar för att möta ett nordiskt mjölkglas snarare än franska kyssar. Ser du munnens form framför dig?

Att Svea och Danmark låter olika, ja, det vet alla! När Svea öppnar munnen är det bokstavstroget och utförligt. Hon artikulerar näst intill varenda vokal och konsonant som om Sveriges modersmål var morse och varje prick och streck var av avgörande betydelse. S-t-o-ck-h-o-l-m. Hennes mål är tydligt. Hon vill överföra information, all information.

Danmark vill överföra något annat, en känsla. Det gör hennes diktion mindre rigid, ger läpparna ett mjukare rörelsemönster. Danskan är, förvirrande nog, både otydlig och tydlig samtidigt. Å ena sidan ger betoningen modersmålet en tydlig taktkänsla, likt kraftfulla slag på en trummas slagskinn. Køb-en-havn! Å andra sidan tycks detta göra Danmark så utmattad att hon struntar i vissa bokstäver i mitten, som g, och helst bara uttalar vokaler, i ett försök att spara energi. (A-ma-ger? Nej, A-mä-oh.

Systrarna delar nio av tio ord i sina språk, så sinsemellan har de en förbluffande variation i sina uttryck. Är det kanske som förhållandet mellan visa och blues? Visan är naken, opretentiös och fokuserar på den mänskliga erfarenheten – kärlek, sorg och vardag. Svenskans tonhöjdsvariation gör språket både monoton och melodisk på samma gång. En enkel men berörande melodi.

Bluesen är smärtans och ärlighetens språk, en genre som ofta beskrivs som en direkt länk till själen. Man brukar säga att man inte spelar blues, man har eller känner blues. Eller uttryckt annorlunda, “hjärtats språk är vers och sång”, väl fångat i en strof i den nationalromantiska Den danske sang er en ung blond pige (1924),

Mellan visan och bluesen, är det så mitt eget språk bäst förstås? Skånskan får ju sin karaktär från både väster och norr. Den framtunga betoningen är dansk medan stavningen följer svensk standard. Ibland ligger det ena språkets uttryck närmare hjärtat än det andra. Ta ordet för att beskriva någon man är kär i, till exempel. Svenskan erbjuder ett oromantiskt ord, sammansatt av könsbestämning och en vilseledande beskrivning av relationen. Flickvän. Pojkvän. Danskan erbjuder möjligheten att beskriva det man känner inför personen, sin kæreste. Det räcker.

Svea öppnar munnen och formar m-o-d-e-r med läpparna för att redovisa ett genealogiskt förhållande. Danmark lägger kraften på inledningen, och låter sedan r-ljudet smälta bort till en vokal till ett kvävt “Mo-ah”, som om hon samtidigt blev omfamnad av sin mamma, mitt i ordet.

För Grundtvig var kvinnan den självklara bäraren av modersmålet, som han ansåg vara “vackrast i flickmun”. Han använde gärna Mor Danmark som enande symbol, och i den vackra psalmen Moders navn er en himmelsk lyd (1852) beskriver Grundtvig det danska språket som “moderns röst”.

Det är en liknelse för att visa att språket inte bara är något vi lär oss tekniskt, utan något vi “diar” i oss. Detta kopplar till Grundtvigs idé om “det levande ordet” – bildning börjar vid moderns knä genom sagor och visor, inte i torra böcker.

Detta är högst levande i Danmark med sin starka tradition av debatt och muntlig framställning. Om man i Sverige gnäller på åsiktskorridorer och bristande kvalitet i medierna är motargumentet ofta att man inte kan räkna med mer på en marknad med bara elva miljoner invånare. Men den som säger det har uppenbarligen inte stiftat bekantskap med den danska pressen. Trots att befolkningen är lite drygt hälften av Sveriges, är utbudet av åsikter större och medierna mindre konformistiska. Att kvaliteten inte beror på befolkningsstorlek är tydligt.

Å ena sidan finns Weekendavisen, en konservativ tidning i gammeldags broadsheetformat med ambitionen att sätta veckans händelser i perspektiv och publicera åsikter som både går med och mot strömmen. Med sina omfångsrika bilagor fastnar den lätt i brevinkastet hos många av de 60 000 prenumeranter som varje fredag kan se fram emot välskrivna artiklar som håller en kvalitetsnivå som dessvärre saknar svensk motsvarighet.

Å andra sidan har Danmark också tabloider som publicerar sånt som är så sladdrigt och snaskigt att det får kvällstidningarna i Sverige att framstå som återhållsamma. Eller vad sägs om Extrabladet, som varje dag sedan 1976 har publicerat foton på en ung mycket lättklädd kvinna, side 9-pigen? När jag var barn var de alltid topless men sedan 2010-talet har de klätt på sig lite mer.

Varför då, undrar du? “Ja, varför inte? Man blir väl alltid glad av att se kvinnliga former”, svarade en dansk när jag frågade. “Det är förstås därför konstnärer är så förtjusta i att måla nakna kvinnor!” Det gäller även radiojournalister, för när Danmarks Radio gjorde ett reportage i samband med 40-årsjubileet beskrev man dem som en liten ljusglimt i en mörk värld och kunde hänvisa lyssnarna till ett bildspel som man gjort med några av flickorna – nakna – på sin sajt. Jag nämner det för att illustrera hur Siden 9-pigen har utvecklats till en folkkär institution i nakenhet som vore fullständigt otänkbar på andra sidan gränsen. Vad skulle det säga om den svenska redaktionen som skulle börja publicera dagliga bilder på nästan nakna kvinnor?

I Sverige handlar nämligen både den journalistiska och den offentliga debatten oftare om debatten i sig än om sakfrågan. Ändlösa diskussioner om hur olika grupper kan eller skulle kunna reagera om någon sa eller inte sa vissa saker och om andra tog eller inte tog ställning för det ena eller det andra. Resultatet blir ett samtal via spegel, med metadiskussioner om hur olika grupper ser på varandras argument. Det gör att deltagarna kan pejla vad andra tycker om dem och triangulera lämpliga positioner innan man deklarerar på vilket sätt andra har fel utan att man själv har tagit någon ställning. Det påminner om hovintriger, för det är precis vad det är.

Trots att det allmänna rangsystemet i Sverige avskaffades 1909, gjordes ett specifikt undantag för rangordningen vid hovet, som fortfarande gäller internt. Varje år publiceras hovkalendern, en officiell listsamling där personalen vid hovet sorterats efter tjänsteställning och rang.

Den som undrar över rangen i övriga samhället kan vända sig till de listor som svenska medier varje år publicerar. Via Google hittar man lätt listor över vilka kvinnor som är mäktigast i näringslivet, vilka investerare som har störst makt, vilka som styr modebranschen eller har mest inflytande på Instagram eller i Göteborg, för att nämna några. Journalisterna på affärstidningarna tycks ha en särskild fäbless för att ta ordet “makt” i mun, och det förekommer flitigt i deras rubriker. Vardagsmat är därför artiklar om vem som tagit makten i ett visst bolag, vilka som är de dolda makthavarna i ett annat och/eller vilka som spås bli morgondagens makthavare.

Något liknande finns inte i Danmark. Den som söker efter “Mægtigst i erhervslivet” får besked av sökmotorn om att det inte verkar finnas några bra resultat för sökningen. Det är ett anmärkningsvärt besked. Tycker inte danskarna om att prata om makt?

Inte heller frågan om vem som har mest magt i Danmark ger ett bra svar. När jag frågar Googles AI sammanfattas läget med en neutral röst. Det är inte en enda person som har “mest makt” i Danmark, då makten är spridd. Ett förslag är ordföranden för det stora fackförbundet Dansk Metall. Ett annat hans motpart på arbetsgivarsidan, Dansk Industri. Ett tredje: statsministern.

Sammanställningen speglar hur Mor Danmark talar om sig själv som nation, som ett folkligt kollektiv där målet är social jämlikhet och en stark medelklass snarare än framgång för några få. Ett samhälle som strävar efter ett tillstånd där “få har för mycket och färre för lite”, för att låna en formulering av Grundtvig (ur dikten Langt høiere Bjerge, 1820).

Moder Svea skulle kanske inte ha något att invända mot en sådan vision, men hon skulle inte uttrycka det så. Det skulle ju antyda att det i Sverige finns överklass och underklass, att någon är för rik eller att det faktiskt existerar de som har alldeles för lite. Det är en grupp som en gång kallades fattiga, men som nuförtiden kallas “ekonomiskt utsatta”, eftersom det låter bättre även om det känns likadant.

Som statsvetaren Katarina Barrling har påpekat är Sverige ett exempel på hur strävan efter det rena kan gestalta sig i ett sekulärt samhälle, där vägen till det rena går genom ordet. I den “svenskprotestantiska” läran, som Barrling kallar det, ska världen rensas från oönskade ord, även om orden använts utan ont uppsåt, som när en lärare vill upplysa om vad vissa grupper i samhället kallades förr och nu. Det går inte för sig! Vad skulle andra säga om det? Oundvikligt är det så att kulturer som fäster stor vikt vid vem som är närmast centrum i olika cirklar kan ett felaktigt ordval avslöja vem som är på insidan och vem som inte är det. Det är genom abstrakta ord man uppvisar sin tro, och tilltro, inte genom handlingar.

Det är inte bara uttalet som får oss skåningar (eller köpenhamnare, för den delen) att ofta låta lantligt osofistikerade i stockholmarnas öron. Vår okunnighet om språkliga finesser, eleganta omskrivningar för vad man egentligen menar när man säger något annat avslöjar oss som utbölingar, okunniga om subtila tonfall och krypterade signaler som används i Stockholm för att flagga status och rang markera samhörighet, innanförskap, rangordning, och slutligen, närhet till kungen.

Jag tycker det är lustigt att höra Hennes Majestät drottning Margrethe tala svenska, eftersom det får henne att låta högtidligare än när hon talar danska. Drottningens modersmål är förstås danska, men hon hade även svenskan hemifrån eftersom det mål hennes moder talade var just svenska. Markörer för klass och ställning finns förstås även i danskan, men likväl är kungligheternas tonfall folkligare i Danmark än i Sverige.

Margrethes son, kung Fredrik X, har på samma sätt ett folkligare tilltal än sin syssling, kronprinsessan Victoria, ett faktum som delvis kan tillskrivas avsaknaden av en viss kategori utländska lånord: de frankofona.

Grovt talat är vardagsdanska som svenska minus franska. Skillnaden beror till stor del på Gustav III:s hovliv i Sverige. Han var besatt av allt franskt och införde orden i de fina salongerna. I Danmark fanns visserligen också ett franskt inflytande, men det tyska inflytandet var historiskt sett starkare, och man har haft en starkare tradition av att använda “folkliga” ord för vardagliga ting.

Varför kalla något för “entré” när “indgang” duger, tycks danskarna resonera. Varför nöja sig med så lite, tycks svenskarna replikera. Varför inte passa på att ladda orden med nyanser av finare fransk kaliber än den nordiska rotvälskan tillåter? Att vara “naiv” är trots allt inte riktigt samma sak som att vara “blåögd”.

Att säga “Jag ska sitta i fåtöljen och äta dessert” låter på svenska som en sofistikerad aktivitet medan den danska motsvarigheten “Jeg skal sidde i lænestolen og spise efterret” låter mer som en praktisk beskrivning av en handling.

På svenska signaleras förfining genom att använda lånord som butelj, charkuterier, dessert eller varför inte just “finess”. I Danmark väljer man gärna enklare ord, i detta fall “fin-fin”, och markerar hellre sin förfining genom återhållsamhet och underdrifter. Låter det bekant? Det är för att engelsmännen gör samma sak, möjligtvis av samma merkantila skäl.

Som tidigare konstaterats är systrarnas språk mycket lika och danska ordböcker innehåller faktiskt en hel del franska lånord i, men de är oanvända. I Danmark är den dagliga vokabulären istället strösslad med engelska ord som man inte har brytt sig om att översätta, som computer, weekend och teenager. Å andra sidan: varför lägga tid på sånt? Det viktiga är ju att man förstår varandra och snabbt kan avgöra om man kan göra affärer, resonerar danskarna.

Svenskan har ett mer utpräglat skikt av franska lånord i sitt “mellanregister” – alltså ord man använder dagligen utan att tänka på att de är franska. Kalsonger: från caleçon (det svenska ordet var underbyxor). Kastrull: Från casserole. (sv. liten gryta). Present: från présent (sv. gåva). Modern: från moderne (sv. nytt). Kusin: Från cousin. (Det gamla svenska systemet var mer specifikt: fars bror, mors syster etc.). Det viktiga är ju att man förstår kungen och snabbt kan avgöra vem som hänger med på franska, resonerade svenskarna.

Samtidigt ser vi hur både Danmarks och Sveas sätt att addera lånord från utlandet är spunget ur samma behov. Nya saker och situationer som dittills saknat motstycke i hemlandet behöver beskrivas och då ligger det utländska begreppet nära till hands eftersom det inte finns något inhemskt begrepp att tillgå. Många av svenskans vanliga föremål har franska namn eftersom de introducerades som moderna innovationer under 1700- och 1800-talet. Många av danskans vanliga föremål har engelska namn eftersom de introducerades som moderna innovationer under 1900-talet.

Andra gånger är orsaken rent social: man vill signalera att man förstår att något är nytt på det där specifikt franska sättet, det moderna. Eller att någon är varken barn eller vuxen, utan mittemellan enligt amerikansk förebild, en riktig teenager. Att känna till ett nytt begrepp ger status i båda länderna.

En vän poängterade att om man i Stockholm ber någon förklara ett fenomen man just hört talas om, händer det inte sällan att man möts av ett kraftfullt, förvånat“Va?!? Har du inte hört om det?”. Repliken innehåller en illa dold förtjusning, eftersom man har avslöjat sig som någon utanför det som just nu är inne. Be om samma sak i Köpenhamn och du får en förklaring istället. I den ena staden används språket för att markera sin egen förfining, i den andra för att skapa förening med baktanken att en dag kunna köpa eller sälja något.

Förklarar den transaktionella mentaliteten varför den danska debatten har ett så rikt utbud av åsikter? En köpmannakultur skyr instinktivt det monopol på åsikter som den konformistiska hovkulturen har som sitt främsta mål. På Mor Danmarks marknad saluförs fler och större dumheter, sida vid sida med fler och djupare klokheter. Som svensk slås man av att debatten är mer pang på, mer budgivning och förhandling än den bedömning och kontroll som styr Moder Sveas debattmarknad.

I Sverige är det svenskprotestantismen som är religion, ett sätt att agera präglat av arbetsmoral, tillit och samarbetsvilja, men också av stränghet, konformism och kravet på att tro och tänka rätt. En vilja att tycka olika, men likväl svår att göra det.

Det leder till övertygelser som kan vara oerhört starka men som samtidigt är förgängliga. Avsaknaden av en referenspunkt utanför tron, utanför den egna gruppen, gör övertygelserna flyktiga och ombytliga som höstvindar och inredningstrender. När tron övergår i trosvisshet och när en troende individ ansluter sig till andra individer med samma tro i samma cirklar, kan de tillsammans skapa stormar och enorma vågor.

För en utomstående är det uppenbart att en stor grupp av Stockholmare verkar känna sig unika på exakt samma sätt, bor i hem där alla har samma typ av annorlunda saker, inredda efter samma opersonliga personliga stilideal som förändras på likartade vis när man förvånansvärt upptäcker att andra har anammat en likartad stil.

Lika mycket som huvudstaden präglar nationen, präglar språket i huvudstaden resonemangen. Danmark har historiskt sett haft en mycket starkare koppling till Tyskland, både geografiskt, politiskt och inte minst ekonomiskt. Det innebär att där svenskan lånade från franskan, lånade danskan ofta från lågtyskan eller behöll nordiska ord. Mor Danmarks behov av att låta sofistikerad har fått stå tillbaka för hennes behov av att bli förstådd i affärer. Begära ett högt pris. Lägga ett skambud. Föreslå en kompromiss. När Moder Svea pratar gör hon det för att skicka sociala signaler. När Mor Danmark pratar gör hon det för att avkoda köpsignaler.

Vad systrarna stoppar i munnen skiljer sig förstås också åt. Låt oss inte peta i maten utan enbart koncentrera oss på drycken. En dansk snaps förknippas med lunch och är alltid rumstempererad för att kryddningen ska framträda tydligare. I teorin serveras snaps i tre storlekar: Pinlig / pinsam (2cl), rimelig / rimlig (4 cl) och fornuftig / förnuftig (6 cl). I praktiken serveras man alltid den senare om man inte först meddelat att man är nykterist då man får någon av de två första istället).

En förnuftig snaps innebär en upphällning som inleds med mottagarens muntra kommentar “Kun til kanten!” och avslutas först när den som häller upp krönt glaset med en ytspänd volym stor som en dansk tvåkrona och en annan, lika vanlig replik.“Den er skænket med kærlighed!” Logiken är rättfram. De människor man tycker om förtjänar det mesta.

Detta tecken på omåttlighet förbluffar ofta svenskar, liksom det faktum att kyparen lämnar kvar spritflaskan på bordet. Är han inte rädd att vi kommer dricka upp allt, frågar svensken oroligt. På motsvarande sätt blir danskar förbluffade av svenska kypare som faktiskt tar med sig spritflaskan från bordet. Är han inte orolig för att inte få sälja mer sprit, frågar de.

När ett snapsglas fylls till bredden med Rød Aalborg ur en frostad flaska (det är undantaget som bekräftar regeln) är det en del av en dansk tradition som skiljer sig från den svenska. När vi skåningar korsade sundet för att köpa billig sprit och öl, tog vi färjan mellan två sätt att dricka. Det restriktiva Norden på ena sidan och det liberala kontinentaleuropa på den andra.

Det vi kvickt lärde oss var att man i Danmark dricker oftare men i mindre mängder per tillfälle. En öl eller två till lunchen, eller ett glas vin på en tisdag, är helt normalt. Det finns en hög acceptans för vardagsdrickande och de tål mer än man anar. Danskarna dricker öl som svenskarna dricker lättöl, vilket danskarna i sin tur kallar “vatten”.

I Sverige råder helgsupandets norm. Vi avstår ofta helt på vardagar och kompenserar det med att dricka större mängder under fredag- och lördagskvällar. Även om vinkulturen har förändrat detta något, lever mönstret kvar i folksjälen.

Det är också en stor skillnad mellan länderna i hur man ser på berusning. I Danmark är det socialt accepterat att dricka öl offentligt, till exempel i en park eller på en bänk. Det finns mindre stigma kring alkohol; det är en del av det danska konceptet hygge. I Sverige är dryckeskulturen mer präglad av måttlighet, moral och kontroll. Enligt undersökningar känner svenskar därför betydligt mer skuld och ånger dagen efter att de har höjt några snapsglas, skålat i öl eller druckit vin, jämfört med danskarna.

I Danmark är friheten viktigare än förbudet, och att dricka öl på arbetstid är inget märkvärdigt. I april 2010 hotades detta i dubbel bemärkelse när en strejk på Carlsbergs bryggeri i Köpenhamn förhindrade leveranser till kunderna i huvudstadsområdet. Konflikten gällde rätten att dricka gratis öl på arbetstid, något arbetarna på bryggeriet hade tagit för givet sedan starten 163 år tidigare. En typisk arbetare drack tre starköl om dagen, utöver de som konsumerades under lunchen. Det som fick arbetarna att strejka var en ny policy som inskränkte rätten till att endast omfatta obegränsade mängder helt gratis starköl för alla arbetare under lunchtid. Åtta hundra lagerarbetare lade ner arbetet i protest.

Den enda begränsningen i den tidigare policyn var att man inte fick vara berusad på jobbet. Det var upp till var och en att ta ansvar, vilket man gjorde. Att införa restriktioner i denna frihet, och dessutom utan att fråga arbetarna innan, var konfliktens kärna. Det var denna principiella hållning som gjorde att även chaufförerna sympatistrejkade, även om gruppen hade, med danska mått mätt, ännu mer asketiska policys att följa. De fick bara dricka tre öl om dagen i sina lastbilshytter.

De var inte ensamma. När Öresundstågen skulle börja rulla över bron behövde båda ländernas lokförare lära sig det andra landets rutiner. För svenskarna bestod svårigheten i att begripa den standard för strömförsörjning som gällde på den danska sidan. För de danska lokförarna handlade det om att förstå varför man inte kunde dricka öl under lunchrasten. Det trotsar allt förnuft, ansåg de. Lite senare skulle de få veta att svenskarna såg så protestantiskt på saker och ting att man inte ens tillät rökning i hytten! På den danska sidan hade detta närmast ingått i arbetsbeskrivningen, och lokförarna kände därför en kollegial gemenskap med Dronning Margrethe som också ständigt hade en cigg mellan fingrarna.

Händerna - hur vi skakar hand och samarbetar i affärsmannaskapet.

Händerna är nästa detalj vi ska ägna tid åt. Inte utseendet som sådant, utan vad systrarna gör med dem. Hur de skakar hand och håller hand, hur de gör affärer och driver gemensamma projekt.

En anledning till att fatta ett glas med handen under en lunch i Köpenhamn är att fira att man är överens. Det firas ofta så, med en öl eller två. Eller varför inte en cigarr om det är stora belopp och projekt som ska firas.

I Stockholm är det betydligt mer formellt. Visserligen har jag sett överenskommelser markeras med high-five när en svensk velat frammana en stämning som om man vore två padelspelare i samma lag som firar vinsten efter en bollduell. Vad svenskarna inte har förstått är dels hur konstigt det är att highfiva en motståndare, och dels att vad de har betraktat som en tuff match är vad danskarna kallar uppvärmning. Svenskarna beställer öl för att fira att något är klart, danskarna för att fira att det är nu det börjar.

För att förklara skillnaden mellan hur svenska och danska projekt fortlöper sträcker jag mig efter ritblocket igen. Innan jag börjar vill jag poängtera att de tidslinjer jag nu ska illustrera är precis lika långa för jämförbara projekt i båda länderna. Ingen linje är helt rak.

Låt oss säga att det handlar om att upphandla nya snabbtåg, och att detta sker ungefär parallellt i Sverige och Danmark.

Den danska linjen inleds utan dröjsmål. De sätter sig som vanligt sig omedelbart i rörelse, skrider direkt till handling och tidslinjen är lika rakt på sak som det danska sättet att uttrycka sig. Att skaffa fram tågen faller på det statliga järnvägsbolaget DSB (Danske Statsbaner) där en entusiastisk generaldirektör ger en projektgrupp i uppdrag att utan fördröjning beställa ett antal tågset, skissartat utformade och döpta till IC4. Danskarna tänker sig en typ av fjärrtåg, InterCity, där 4 indikerar att de ska bestå av fyra sammankopplade vagnsektioner, med en motorvagn i varje ände samt två mellandelar. Efter en utvärdering läggs ordern hos AnsaldoBreda, en italiensk tågtillverkare.

På minussidan hade danskarna gjort en anmärkning, men det är tydligt att de betraktade det mer som en marginalanteckning än som något väsentligt. Italienarna hade tydligen bristande förmåga att styra projekt, primärt kopplat till att estimera omfattningen av arbetet och vad som krävs för att leverera saker i tid. Men i danskarnas ögon kompenserades det mer än väl av det man noterat på plussidan. Priset italienarna lämnat var lägre än alla andra som lämnat anbud, och de lovade dessutom att leverera snabbt! Utöver det verkade italienarna väldigt trevliga, vilket undersökts grundligt på plats i Italien. Det sammanlagda intrycket hos danskarna var att de skulle göra en väldigt god affär, en känsla de tycker mycket om. Man skakade hand med italienarna och firade med minst en öl.

I Sverige föranledde idén om en ny generation snabbtåg för att ersätta de befintliga intercitytågen X2000 en annan sorts igångsättning: en rad utredningar av skiftande natur och omfattning för att penetrera både centrala och mer perifera frågeställningar, allehanda hypoteser och trossatser av större eller mindre relevans för nya snabbtåg. De som sätter processen i rull är SJ, DSB:s svenska motsvarighet, där en projektgrupp resurssätts med lämpligt kompetent personal som påbörjar ett skickligt och metodiskt arbete på behörigt avstånd från generaldirektörens entusiasm.

Den svenska linjen börjar alltså i en cirkelrörelse runt sin startpunkt och svänger än hit, än dit. I processen sammankallar gruppen en lång rad experter, myndigheter och intressentgrupper, och deras svar utvärderas därefter av oberoende experter inom relevanta fält som kan lämna besked om primära och sekundära effekter på en rad faktorer som rör allt från tillgänglighetsanpassningsbehovet på plattformar längs tänkta sträckan till hur konkurrenskraften i de regioner som passeras av det snabba tåget kan påverkas och annat som kan anses adekvat för att ingå i ett omfattande upphandlingsunderlag.

Efter ett antal remissomgångar har man på svenskt vis inte kommit någonstans men anser sig ändå ha gjort stora framsteg. Man har nämligen ett grundligt, men preliminärt, betänkande när det gäller allt från tänkbara grundkonfigurationer av tågvagnar till om man kan förvänta sig stresspåslag hos diverse kräldjurspopulationer i banvallarnas relativa närhet när alternativ A, B och C rullar förbi i ett tänkt hastighetsintervall som bedömts som rimligt av personer som är väl lämpade att göra den sortens bedömningar. Detta ska sedan gå ett varv till innan det slutligen landar i något som kan ses som, om inte en viljeriktning, så i alla fall en ansats som senare processer kan använda som utgångspunkt eller underlag i andra större eller mindre utredningar och upphandlingar av diverse detaljer man känner ett behov av att fördjupa sig i. Detta gäller allt från vilken sorts lampstyrka passagerarna kan uppskatta i sina nya stolar till utbudet i den omgjorda bistron.

Därefter beslutar svenskarna sig för att det allra vettigaste nog ändå är att använda de tåg man redan har i stället för att köpa nya. Man bestämmer sig för att renovera X2000 grundligt. Detta görs enligt en detaljerad specifikation som utgår från ett antal scenarier, enligt en tidsplan som det råder enighet kring och till en kostnad som på förhand har förankrats hos berörda instanser, vilka gett positiva besked utifrån föreslagna budgetramar.

Den svenska linjen börjar alltså snårigt och omständligt som ett garnnystan för att så plötsligt räta ut sig, få sin önskade riktning och under kontrollerade former närma sig sin slutpunkt. Den danska linjen är den svenska linjens spegelbild. Det börjar rakt mot ett tänkt mål, men slutar i ett virrvarr av omtag.

När det första italienska tåget anländer till Danmark för provkörning, fyra år försenat och långt över budget, anlände det med båt. Att tåget inte rullar själv är ett oroande tecken, det inser danskarna också. Likadeles bekymmersamt är att tåget vid en första kontrollvägning visar sig tyngre än önskat och att det dessutom är målat i en annan färg än det först var tänkt.

Ombord påminner kabeldragningen om spaghetti. Eftersom danskarnas kravspecifikation inte har varit superdetaljerad tvingas man acceptera detta, men vad värre är så tycks kablarna skava mot något i karossen. Det föranleder kortslutningar som leder till att några av dörrarna ombord inte går att öppna medan andra vägrar att stänga sig. Vissa dagar är det tvärtom.

IC4 på Köpenhamns centralstation som de flesta minns dem: stillastående. Foto Hugh Llewelyn / Oxyman via Wikimedia.

Det går också upp för danskarna att tågen programmerats enligt en logik som bäst kan beskrivas som… djupt italiensk. Redan från början tycks tågen vara osams med det danska järnvägsnätets signalsystem. Danskarna reviderar sina specifikationer, ber om ersättningar av det ena och kompletteringar av det andra, och föreslår att italienarna börjar leverera tågen via räls, en åtgärd som förhoppningsvis ska göra att felen upptäcks tidigare.

Så småningom, i takt med att de olika tågseten anländer, står det också klart för danskarna att de är temperamentsfulla på ett högst individuellt sätt, där olika tågsektioner uppträder på olika vis och där olika vagnar inte pratar med varandra av skäl som inte går att klarlägga. Frustrerade ber danskarna italienarna om att få ett fungerande styrsystem. Eftersom “fungerande” inte varit ett klart definierat skallkrav i upphandlingen, tvingas danskarna köpa ännu ett styrsystem från italienarna, som förstås lovar att det nya ska fungera felfritt. Det gör det inte.

Italienarna hävdar även att de levererade tågen är handbyggda prototyper och lovar att kvaliteten ska förbättras när de väl börjar serietillverkas. När massproduktionen väl kommer igång, försenad, sjunker dock kvaliteten ytterligare. För att åtgärda felen medan de uppstår ökar antalet danska kontrollanter i de italienska tågfabrikerna varje månad. Just när man tror att man äntligen har fått nödvändig kontroll på produktionen och ordning på leveranserna, dyker ett tåg upp i Libyen. Det visar sig att italienarna har glömt att berätta att gett Khadaffi ett av de danska tågen i present.

Efter mycket om och men sätts de nya tågen in i trafik i Danmark, men naturligtvis slutar historien inte där. Den enda ljuspunkten är att de skapar arbetstillfällen vid depån i Aarhus, eftersom tågen tillbringar den mesta tiden där. När man vid ett tillfälle äntligen har fått igång de flesta av tågen och de äntligen rullar, upptäcker man att de dessvärre inte kan stanna. För att åtgärda de nya bromsproblemen tas alla tåg en gång till ur trafik. Så småningom ger DSB upp, skrotar ett stort antal tåg, lyckas med danskt skicklighet sälja (!) ett antal tåg till Rumänien, bygger om resten till någon form av rälsbuss och låtsas – också på danskt vis – som om det var tanken från början.

Kort efter att den danska riksrevisionen utdelat svidande kritik till alla inblandade i alla faser av projektet upplever nationen déjà vu när en ny entusiastisk generaldirektör för DSB presenterar en ny vision om hur en ny generation tåg, döpt till IC5, ska ersätta alla tidigare danska tåg. Den här gången betonas att man har valt en beprövad modell från en beprövad tillverkare, samt att tåg av detta slag redan rullar - i Italien.

Kort efter att den danska riksrevisionen utdelat svidande kritik till alla inblandade i alla faser av projektet upplever nationen déjà vu när en ny entusiastisk generaldirektör för DSB presenterar en ny vision om hur en ny generation tåg, döpt till IC5, ska ersätta alla tidigare danska tåg. Den här gången betonas att man har valt en beprövad modell från en beprövad tillverkare, samt att tåg av detta slag redan rullar i Italien.

Inte heller de ombyggda svenska snabbtågen blir klara i tid. Problemet att få ny teknik att fungera med befintliga system och integrationen mellan olika delsystem är huvudorsaker, något som SJ i huvudsak skyller på leverantören. Men tågen kommer i alla fall. Långsamt, men ett efter ett rullar trots allt nyrenoverade X2000 ut på de svenska järnvägarna.

Om vi bortser från att det gick troll i det danska projektet illustrerar historierna på ett högre plan de två tidslinjer som jag ritat, och därmed de olika utgångspunkter de två folken har när det gäller affärer och affärsrelationer.

Svenskarna ägnar en ansenlig tid åt att undersöka, förankra, planera och specificera omfattningar och avgränsningar innan de skrider till verket, medan danskarna alltid agerar innan de tänker. Om danskarna verkligen var igång med att riva hus, schakta massor och bygga påfarter till Öresundsbron innan svenskarna ens godkände sin del av projektet, låter jag vara osagt, men det låter sannolikt. Att man rev lite för mycket, fick göra om några avfarter som hamnat fel och fixa räls som inte låg helt rätt verkar också troligt.

I affärer har båda systrarna lika varma händer, händer som vill väl, händer som tycker om att hålla i andras händer. Moder Svea använder sina händer försiktigt men genomtänkt. Hon använder pekfingret för att känna vartåt vinden blåser, pekar stillsamt på detaljer som andra kan ha missat, eller rör fingret i en cirkel framför sig för att signalera att alla ska känna sig inkluderade. Med tummen signalerar hon att hon gillar något och låter tummen och pekfingret mötas för att gestikulera att det är okej. Hon låter fingertopparna mötas framför sitt ansikte när någon pratar för att signalera att hon reflekterar över det som sagts. Hennes händer klappar axlar, ger uppmuntrande knuffar, tar osäkra i hand och leder dem rätt.

Mor Danmark har valkar i händerna eftersom hon främst använder dem för att greppa saker: pennor, ritningar, spadar och spakar. Händerna är aktiva med att ta emot råvaror, packa in slutprodukter, se till att lådor hamnar på lastbilar, knapprar på tangentbord för att få iväg fakturor och lyfta ölglas för att fira. Hon sätter händerna i ryggen på folk för att fösa dem framåt eller åt sidan, hon utdelar örfilar och ryggdunkningar, viftar bort invändningar och vinkar in fler människor på slutet när problem uppstår.

Det är talande att det inte finns något ord som motsvarar “förarbete” på danska. Förklaringen är nog att Mor Danmark aldrig har behövt det, eftersom hon inte ägnar sig åt sådant. Det närmaste uttrycket till hands är forberedende arbejde, vilket sannolikt är oanvänt. Trots att danskarna värderar relationer högre än svenskar har de svårt att förstå varför man ska ha uppstartsmöten på Teams och kickoffer med lärakännaövningar på kursgårdar när det ju bara är att sätta igång. Affären är ju insåld, allt är ju klart? Det danskarna inte förstår är att svenskarna hanterar alla tänkbara och otänkbara problem och invändningar på ett tidigt och hypotetiskt plan, vilket gör att man är förberedd på allt.

Mor Danmark är inte förberedd på något, men å andra sidan lyckas hon alltid lösa allt på slutet. Då kavlar hon upp och blir handgriplig. Då fixas krånglande tekniksystem, då anländer tidigare uteblivna leveranser och då löser hon diverse tvister om vem som ska betala för det som inte funkar eller inte blev som tänkt. Det danska tillvägagångssättet är lidt sjusket, lite slarvigt, men det funkar. Konstigt nog, skulle nog en svensk tillägga. Men vad svenskarna inte förstår är att det som får danskarna att trots allt slutföra något inte är Luther, utan Mammon. Nästa affär hägrar ju runt hörnet och då måste man ha städat upp allt.

Svenska projekt slutredovisas genom att man låter händerna fösa samman olika högar, samlar ihop på förhand förberedda dokument, längs vägen genomförda utvärderingar och sammanställer resultat som visar att det blev mer eller mindre som man trodde, med den brasklappen att man aldrig kan vara helt säker. Slutsatsen är därför att man borde göra en konsekvensutredning om fem, tio, tjugofem år för att vara på den säkra sidan.

Danska projektredovisningar är ofta sista minuten-verk, snabbt ihoprafsade för att kunna leda i bevis att det blev ungefär som man hade kunnat tänka sig (om man hade tänkt något från början). I rapporten presenteras ett grovt urval av slumpmässiga indikatorer som ändå ger en stark magkänsla som tyder på att man omedelbart borde lägga en ny, större beställning.

Ett annat sätt att uttrycka skillnaden är att svenskarna sällan fuskar med något, vilket kan vara nog så ansträngande för alla i projektet, inte minst ur ett administrativt perspektiv. Danskarna fuskar inte med något som de tycker är viktigt för relationen, men kan tänka sig att ta genvägar med allt annat. De förstår inte riktigt svenskarnas fixering med formalia och det formella, eftersom danskarna tycker att det viktiga borde vara att man förstår varandra.

Att Danmark är känt för högkvalitativ design kan därför vara vilseledande för utomstående som tolkar det som ett tecken på hantverksskicklighet, eller att noggrannhet är en dansk dygd. Orsaken är dock en annan. Danskarna är alltid villiga att satsa på kvalitet om det höjer värdet på något så att de kan ta ett högre pris för slutprodukten.

Mot den bakgrunden är det inte svårt att räkna ut att Sverige, Norge och Finland kommer att bli frustrerade när de försöker samordna beredskapen med Danmark, som en till synes homogen nordisk enhet i NATO. Innan Norge blev självständigt var man svenskt och innan dess danskt. Eftersom Mor Danmark inte är så mycket för administration är det moderna Norge upplärd av Moder Svea, såsom en äldre syster lär en yngre. Detsamma gäller Finlands mö Aura, som ju var svensk innan hon blev finsk, med formellt undantag för tiden som autonomt storfurstendöme (1809 till 1917) då hon rapporterade till Moskva istället för Stockholm.

I bredskapssammanhang är det alltså tre svala helsystrar som ärvt Oxenstiernas administrativa förmåga som försöker samarbeta med en halvsyster som agerar först och tänker sedan. Om kriget kommer finns dock ingen anledning att oroa sig för Mor Danmarks väl. Hon klarar sig alltid och på något sätt kommer hon säkert att hitta någon att köpa materiel av i sista stund, ammunition, drönare och vad som nu behövs. Lika säkert är att hon i nästa sekund kommer att sälja hälften med stor avans till någon som varit ännu sämre på att förbereda sig.

Men tro inte att Mor Danmark är ansvarslös för det. En avgörande skillnad mellan henne och Svea är ansvarsutkrävandet. Den som ansvarade för att driftsätta de italienska IC4-tågen fick sparken. Han som sattes att lösa problemen utan att lyckas fick sparken. VD:n för hela DSB fick sparken för att han inte fick rätsida på skandalen, liksom hans företrädare som fick sparken för att han beställt tågen på ett så skandalöst dåligt vis. Ingen har fått sparken på SJ för att den nya generationen X2000 försenades med fyra år, vilket i sin tur har fått stora negativa effekter för SJ.

Arbetslagstiftningen är annorlunda i Danmark, på gott och ont. Men en sak är bra: en dansk chef tar beslut, och han tar också ansvar för besluten. Om vi kvickt skissar på kulturskillnaderna ser en svensk chef sig som en organisatoriskt ansvarig för en enhet, som en lagtränare i mjukisbyxor med uppgift att få ut det mesta av alla individer, med syftet att få laget att fungera ännu smidigare genom att alla ska känna sig sedda och bekräftade. En dansk chef ser sig som ett befäl i uniform med mandat att fatta beslut utan hänsyn till truppens önskemål eftersom syftet är att nå ett överordnat mål.

Den som föreställer sig att en sammanslagning mellan en dansk och en svensk organisation kommer att ge synergier bär på vanföreställningar. Att integrera en norsk eller finsk organisation med en svensk kräver i stort sett inte mer än att man meddelar saken på det lokala språket, samt att man upprättar en lämplig budget för integrationskostnader fördelad över de kommande 36 månaderna.

Därefter kommer organisationerna helt naturligt att börja sträcka sig mot varandra i en långsam omfamning, som två sniglar i ett trädgårdsland. Med en biologisk förutsägbarhet kommer de två organismerna att identifiera kontaktpunkter, intensifiera dialoger och schemalägga uppstartsmöten för att definiera samordningprocesser och avstämningsmöten, med målet att harmonisera KPI:er och API:er, anpassa affärsmodeller och prisstrukturer, identifiera kundsegment och återförsäljarnätverk som överlappar varandra och hur detta ska hanteras, samt harmonisera leverantörskedjor och inköpsrutiner för kontoren, med sådan framgång att kaffet snart inte längre smakar någonting på samtliga kontor.

När man ska slå ihop en svensk och en dansk organisation, tar svenskarna reflexmässigt kontrollen över integrationsarbetet mellan de två organisationerna på det sätt jag skisserat ovan. Danskarna tar å sin sida kontrollen över själva bestämmandet. För att återvända till trädgårdsliknelsen är det alltså inte lika mycket som att två sniglar möts som att en huggorm sväljer en sork.

Foto: News Øresund – Johan Wessman / Flickr

Det gör att vd, och direktörerna för försäljning och finans kan tala danska när de ses, medan inköpschef, hr-chef och produktionschef praktiskt nog alla talar svenska. På så sätt uppstår en stunds harmoni där båda nationaliteterna gör det man är bäst på - danskarna sköter sälj och svenskarna leverans - och de egentliga problemen uppstår inte förrän någon får för sig att man borde försöka integrera verksamheterna ytterligare.

Eftersom man redan talar engelska med varandra brukar det då rätt snabbt gå upp för svenskarna att de inte förstår danskarnas bristande entusiasm för effektiv administration, medan danskarna inte förstår varför svenskarna vill prata om något annat än sälj och pengar. Efter några fruktlösa försök brukar man ge upp och återgå till det som var förr, med separata nationella organisationer, under en gemensam ledning som leds av en dansk.

Även om svenskarna muttrar något om att de känner sig lurade av danskarna har de i själva verket lurat sig själva. Hur kan en nation som ständigt är så upptagen med att definiera sig i förhållande till makten inte själv vilja ta den? Är det för att man i Sverige når makten genom att inte låtsas som om man vill ha den?

Moder Svea utför komplicerade danssteg för att visa att hon behärskar ceremonierna på insidan samtidigt som hon uttalar sig sirligt och bedyrar att hon bara är en i laget. Långsamt rundar hon än den ena och än den andra på sin väg att ta makten, samtidigt som hon säger sig inte vilja ha den. När hon har tagit tillräckligt många baklängessteg för att kunna sätta sig på tronen, sitter Mor Danmark redan där. “Du sagde selv, at du ikke ønskede magt!” säger hon till Svea som både känner sig lurad och dum, för hon förstår nu sitt misstag.

Kanske är det förklaringen till att det saknas maktlistor i Danmark? När den formella hierarkin är känd – och gäller – förlorar maktlistorna den spänning de får när rangordningen är oklar eller befälsordningen diffus. Inte ens svenska tidningar har rankingar om vem som har mest inflytande i Försvarsmakten eftersom det finns formella beslut på det och hierarkier som styr.

I Sverige insisterar man gärna på platta organisationer och att alla är lika mycket värda, något vi kan anta skapar osäkerhet och stress. I Danmark är alla förstås också lika mycket värda, men att påstå att alla i en organisation kan bidra lika mycket och är lika betydelsefulla ter sig absurt eftersom det inte är sant!

Nej, någon borde slå näven i det svenska bordet och säga att åsikterna hos dem som kan mest om ett ämne väger tyngst, och att den som har störst ansvar också bestämmer mest. Alla behöver inte alltid komma till tals, och särskilt inte de som varken har något att tillföra eller något ansvar. Vem bryr sig om vad någon är utbildad till när en människa borde bedömas utifrån sin bildning? Vad spelar det för roll vad någon är i botten när framtiden avgörs av hur man tänker i toppen? BAM! En smäll i bordsskivan för att visa vem som bestämmer skulle vara på sin plats!

Vid det här laget vet du att det vore Moder Svea främmande att använda sina händer på det sättet. “Varför inte?”, kanske någon frågar som inte är lika bekant med henne. Bor det i Moder Svea inte lika mycket sunt förnuft som hos Mor Danmark, kanske? Säkert, men beteenden styrs inte av förnuft utan av känsla, inlärda sedan så länge att det nuförtiden sker utan ett aktivt beslut utan att ha blivit en helt och hållet automatiserad handling.

Det sitter i ryggmärgen, som man säger på svenska. Det sidder på rygraden, som man säger på danska. Här finns alltså en språklig skillnad. Svenskan använder “ryggmärg” (den mjuka vävnaden inuti), medan danskan använder “rygrad” (själva skelettet) för att beskriva att något är djupt rotat. På danska hänvisas också till ryggraden för att beskriva karaktär eller civilkurage, exempelvis “han har ingen rygrad” – precis som på svenska.

Ryggen – karaktären.

En teckningslärare poängterade en gång för mig att det svåra är att inte rita ryggen för platt. Eftersom ryggen saknar ansiktsdrag är det lätt att den blir en stor, grå yta. Det lätta då? De långa svepande, linjerna förstås! Ryggen tillåter stora, generösa kolstreck som följer kroppens hela längd.

Å andra sidan, fortsatte läraren, är det som gör ryggen så poetisk just dess stumhet. Ansiktet kan dölja känslor bakom ett leende, men ryggen talar alltid sanning genom sin hållning. En krökt rygg berättar om tyngd; en sträckt rygg om stolthet eller vaksamhet. Svårigheten ligger i att teckna det man inte ser – att antyda skelettet och musklerna som arbetar under hudens yta utan att det ser ut som en anatomisk plansch.

Det hjälper att krokimodeller byter position med jämna mellanrum. Vid varje förflyttning fastnar blicken på något nytt. Ryggraden hos båda systrarna är en levande kurva, en “S-linje” som styr kroppens riktning, präglad av den form av nordisk socialdemokrati som utgör märg. När Danmark var yngre syntes spår av förluster i hennes hållning. Först den östra delen, Skåneland, till svenskarna 1658. Sedan hela flottan, landets stolthet, till britterna 1807. Några år senare: Norge till Sverige 1814. Men även detta hämtade hon sig ifrån.

Det verkligt hårda slaget kom 1864 när hon förlorade sina södra provinser Schleswig, Holstein och Lauenburg till Preussen. En tredjedel av territoriet var borta, utmärkt jordbruksmark dessutom. Fyra tiondelar av befolkningen, en miljon människor, väck! Ett nationellt trauma var ett faktum. Kommer en mor någonsin över förlusten av ett barn? Hållningen blev tyngre. Hon vände sig inåt.

Men efter några år växte i henne en allt starkare lust att åter ta greppet om sitt öde, att med händerna som verktyg och beslutsamhet som bränsle forma en ny nation. Danskarna hade bestämt sig för att kompensera för förlusten genom att odla upp den jylländska heden och stärka sammanhållningen i det som var kvar av landet genom att odla danskarnas inre. Hoppet var inte förlorat! Diktaren H.P. Holst satte ord på den nya andan i juni 1872 och alla kände igen Mor Danmarks röst. For hvert et tab igen erstatning findes; hvad udad tabtes, det må indad vindes. (“För varje förlust kan ersättning finnas; vad utåt förlorats, det må inåt vinnas.”) Den tvåradiga versen blev ett stridsrop.

Detta hade naturligtvis inte gått utan Grundtvig. Under hela 1800-talet hade han sått sina idéer om bildningens tillfredsställande effekter och vikten av folkskolor och de hade slagit rot så djupt att de bar landet genom krisen. Hans sånger sjöngs i skolor, kyrkor och vid föreningsmöten. Genom musiken och texterna skapade han en gemensam dansk berättelse som var ljus och hoppfull snarare än dyster och drabbad. Han betonade att danskheten var kopplad till glädje och gemenskap, vilket var en perfekt motvikt till den traumatiska förlusten av provinserna.

Grundtvig höll sin sista predikan bara några dagar innan han dog, den 2:a september 1872, sex dagar innan sin 89:e födelsedag. Hans gärning som präst, psalmdiktare och folkbildare levde vidare. Tack vare honom blev det tekniska jordbruksprojektet så mycket mer, ett nationellt identitetsprojekt avsett att stärka ryggraden.

Det banade också vägen för det moderna genombrottet i dansk konst, en andra guldålder som främst förknippas med Skagenmålarna P.S. Krøyer, Anna och Michael Ancher. Efter studierna i Frankrike kände de igen ljuset där Skagerrak och Kattegatt möts och en “oförstörd” dansk miljö. Fiskarna i Skagen blev symboler för den danske urmannen: fattig men stolt, hårt arbetande och i ständig kamp med naturen. De blev de visuella ambassadörerna för idén om att vända sig inåt. Genom att måla det karga Jylland, den sandiga kusten och de väderbitna fiskarna, visade de att det fanns en enorm skönhet och styrka i det lilla land som var kvar, för att inte tala om beslutsamheten.

Vid utbrottet av första världskriget 1914 hade man genom uppodling av heden och invallningsprojekt (där man vann mark från havet) lyckats skapa ny odlingsbar yta som i areal motsvarade hela den förlust man gjort femtio år tidigare! Mor Danmark sträckte på ryggen igen. En psykologisk milstolpe hade passerats. På bara en generation hade danskarna “skapat” ett nytt landskap av samma storlek som det de hade förlorat i kriget.

Sex år senare, återförenades norra delen av Slesvig (idag Sønderjylland) efter en folkomröstning. En del av barnen hade kommit hem igen! Mor Danmark stod då både med den nya odlingsmarken på heden och med en stor del av den gamla förlorade jorden. Detta lade grunden för Danmarks position som en av världens mest effektiva jordbruksnationer under 1900-talet.

Det fanns en tid då även Sveas hållning var märkt av förluster. Finland till Ryssland 1809. Norges självständighet 1905. Till skillnad från Danmark hade hon bättre förutsättningar än sin syster. Hennes lott var rejält tilltagen från början, klädd med skog som kunde bli ved, berg fulla med åtråvärda metaller, älvar fulla av kraft. Allt Danmark hade var en vidsträckt slätt med bördig jord, men det hade Svea också.

Med en fransk administratör installerad som kung vände sig även Sverige inåt i en ängslig kartläggning av outtalade och uttalade hierarkier. Under den svenska stormaktstiden hade den svenska adeln blivit en tjänsteadel som bemannade statens förvaltning och armé, och som växte i takt med att kungen belönade goda insatser med fina titlar. Det låg i deras intresse att hålla sig väl med kungen, inte minst efter reduktionen 1680, då Karl XI tvingade adeln att lämna stora mängder mark till kronan. Detta bröt högadelns ekonomiska dominans och stärkte statens finanser.

Skillnaden är stor jämfört med Danmark, där adeln i huvudsak var en godsägaradel med stora privilegier och i praktiken styrde Danmark fram till 1660 genom Riksrådet. För att summera: I Sverige kunde kungen styra adeln. I Danmark styrde adeln kungen. Om inte direkt, så indirekt genom att adeln hade makten att stoppa de idéer man inte gillade i Riksrådet.

Mor Danmarks trumfkort har alltid varit Öresund, denna flaskhals mellan Östersjön och Nordsjön som hon har kontrollerat och utnyttjat skickligt. Mellan 1429 och 1857, en tidsrymd på mer än fyra sekler, tvingade den danska kungen alla utländska skepp som passerade genom Öresund att betala tull i Helsingör. Detta gjorde den danska staten enormt rik och placerade Danmark i centrum för den nordeuropeiska handeln, och köpmännens stad organiserades utifrån idén att vara en plats där varor lastades om, lagrades och såldes vidare.

Den danska adeln var inledningsvis ointresserad av detta. Att vara “krämare” ansågs länge ligga under adelns värdighet. De var jordägare och deras rikedom låg låst i gods och lantbruk. När Danmark engagerade sig i den globala kolonialhandeln kom finansieringen istället från en unik och ibland spänd allians mellan kungamakten och den framväxande köpmannaklassen i Köpenhamn, kryddad med utländskt kapital.

Christian IV agerade som en modern riskkapitalist, såg de nya kompanierna (som Ostindisk Kompagni, grundat 1616) som en möjlighet att stärka statskassan och Danmarks betydelse. Han agerade i princip som en garant för att bolagen skulle överleva de första svåra åren. Handel på Indien och Kina var extremt riskfyllt. Skepp förliste, besättningar dog i sjukdomar och laster kunde ruttna. Adeln föredrog de säkra inkomster som spannmålsexporten till Europa kunde erbjuda.

I Köpenhamn fanns en elit av förmögna köpmän som såg möjligheten till vinster på kryddor, te och siden. De förstod marknaden och riskerna på ett sätt som adeln inte gjorde, och de utgjorde grunden till det vi kallar “købmandskabet” – en klass av människor som var villiga att satsa kapital i hopp om hög avkastning.

Adeln satt bokstavligt talat kvar på sina gods och tittade på medan Köpenhamns borgerskap byggde upp den rikedom som kom att prägla staden under 1700-talet. Detta förklarar också varför Köpenhamn blev så dominerande i Danmark – det var där pengarna, makten och den internationella handeln koncentrerades, medan resten av landet förblev feodalt och jordbruksfokuserat mycket längre.

Som vi konstaterat bidrog förlusten av de södra provinserna till en storslagen inre mobilisering. I den fanns även en ekonomisk motor, Andelsbevægelsen. Istället för att varje bonde sålde sitt eget smör, gick de ihop i kooperativ (främst mejerier och slakterier) och lärde sig att standardisera kvaliteten. Detta gjorde att danska bönder inte längre bara var producenter, utan blev delägare i exportföretag. För att maximera vinsten på sitt smör och sitt fläsk blev de tvungna att förstå världsmarknaden. Och så blev även de danska bönderna handelsmän.

Under de formativa åren på 1800-talet vände sig Sverige inte enbart inåt, mot huvudstadens kotterier, utan även inåt i bokstavlig bemärkelse. Om man tecknar en bild av Danmark som en nation av köpmän är Sverige en nation av ingenjörer. Vid den här tiden riktade de sina blickar mot skogen, gruvan och verkstaden.

Sveriges styrka har aldrig legat i att handla med andras varor, utan i att bryta, hugga och förädla egna råvaror. Att exportera tungt gods kräver ingenjörer och organisatörer snarare än snabbfotade handlare. Råvarorna framställs på bruket, mikrosamhällen där allt var hierarkiskt och stabilt, med brukspatronen i centrum. Han tog hand om sina arbetare från vaggan till graven. Det skapade en kultur av lojalitet, ordning och långsiktighet, men också en vardag som kunde omkullkastas om man hamnade i onåd hos Patron, med stort “p”.

Kontrastera detta med Danmark, där handeln varit flyktig och personlig. En köpman måste vara snabb, flexibel och kunna läsa marknaden från dag till dag. På det svenska bruket var stabilitet och teknisk perfektion viktigare än kvicka klipp. Nog anar vi vad detta ledde till?

I slutet av 1800-talet fick Sverige vad som kallas “snilleindustrierna”. Det var inte handelsmän som byggde Sverige, utan uppfinnare: Lars-Magnus Ericsson (telefonen), Gustaf de Laval (separatorn), Alfred Nobel (dynamiten), Sven Wingquist (det sfäriska kullagret), Gustaf Dahlén (en rad innovationer inom fyrteknik). Dessa män byggde globala koncerner baserade på patent och teknisk överlägsenhet. Det handlade inte om att köpa billigt och sälja dyrt, utan om att uppfinna något ingen annan kan och därefter dominera marknaden så länge man har möjlighet. Därmed föds också en hälsosam osäkerhet inför framtiden som driver på innovation ytterligare. Gick inte Sverige från stenig potatisåker till en ledande industrination på bara drygt sjuttio år, kanske? Det är en bedrift som motiverar att man sträcker på ryggen.

Jag betonar detta för att den osäkerhet som präglar Stockholm alltså inte enbart är en ängslan inför var man befinner sig i en social eller administrativ rangordning, utan också en helt separat rädsla för att inte befinna sig i ett teknologiskt toppskikt. En grupp präglas av båda sorters ängslighet: riskkapitalisterna.

Därmed leder framgång till en konstruktiv ängslighet, som inte varar, utan föder nya framgångsrika innovationer, som leder till ny ängslighet och nya innovationer i en evig cirkelrörelse, framdriven av riskvilligt ängslostyrt kapital. Resultatet är en imponerande rad företag från Stockholmsregionen som snabbt har vuxit sig stora, från Electrolux till Elekta, från Scania till Spotify, från LM Ericsson till Lovable.

Om man letar efter en förklaring till varför Sverige varit så känsligt för västvindar av både politisk och teknisk natur, så kan man peka på betydelsen av den skam Moder Svea kände efter andra världskriget.

Germania, hennes forna bästis, hade gjort bort sig rejält i sociala sammanhang. Alltså behövde Svea kvickt distansera sig, förneka de sympatier hon tidigare haft, vända blad och gå vidare, och hitta en ny bästis. Colombias vinnande attityd lockade. För svenska tjejer tycks det inte finnas något högre socialt mål än att få hänga med amerikanska tjejer och intala sig att man är “one of the girls”. I alla fall är det så de återberättar förhållandet hemma i Sverige, för att plocka sociala poäng. Inget gjorde Svea gladare än när Colombia i slutet av 1900-talet gav henne komplimanger för att vara en föregångare, vilket fick henne att tro att de var jämbördiga bästisar, eller när amerikanen bjöd in henne att få delta i diverse coola sammanhang.

På det hela taget har ängsligheten för att inte vara cool nog, att ha fel åsikter eller föråldrad teknik, skapat en nationell entusiasm för det moderna i Sverige. Jag skulle till och med våga påstå att positivismen inför det nya satte sig som en ryggradsreflex hos moder Svea. I Sverige är det moderna nämligen odelat positivt. Nya rutiner är alltid bättre än de gamla, nya kök är bättre än de som ersätts, de senaste kläderna är bättre än de näst senaste. Människor antas kunna bedömas efter sin ålder på samma sätt som man avgör om ett glas mjölk är bra. Ju färskare, ju bättre. Om du är osäker: dofta. För att vara på säkra sidan: släng.

Moder Danmark ler överseende åt Sveas håll. I Danmark är det gamla inte alltid bättre, men det är inte automatiskt sämre. Så länge något funkar och så länge någon är redo att köpa varan spelar åldern ingen roll. Motsatsen upplevs lika kantig som en skiftnyckel, eller svensknøgle som danskarna säger.

I Danmark är ordet “købmandskab” (köpmannaskap) ett positivt laddat ord som beskriver en blandning av sunt förnuft, pragmatism och förmågan att göra en bra affär. I Sverige har ordet haft en negativ klang som ”krämare”, medan “ingenjör” har varit den eftersträvansvärda titeln. Om jag skulle skissa den tankefigur som styr svensk ekonomi skulle jag rita en pil där produktionen kommer först och säljet sist. Danskarna ser saken precis omvänt.

Paradoxen i sammanhanget är att Sverige är ett av världens mest exportberoende länder. Till danskarnas förvåning kan svenskarna alltså sälja, och de har haft det i ryggraden sedan 1800-talet. Moder Svea föredrar bara att kalla det för “export av högteknologiska lösningar” istället för “handel”, som Mor Danmark skulle beskriva saken, rätt och slätt.

Tänk att Svea alltid ska krångla till sina formuleringar, funderar Danmark, som nog aldrig kommer att förstå finessen i att välja sina ord med omsorg. Hos båda systrarna finns dessa inlärda beteenden, reflexer med diffusa ursprung som samlat likväl förmedlar en slags klarhet, en kärna, en själ.

Det är det som är det svåra när en ryggtavla ska avtecknas med ett kolstycke. Man försöker teckna det man inte ser, att antyda det som pågår under huden. Precis som kotorna staplas på varandra för att bygga upp ryggpelaren, staplas våra erfarenheter för att skapa vår historia. Om en kota är skadad eller felställd (ett traumatiskt eller obearbetat minne), påverkar det hela ryggradens kurvatur och rörlighet. Inlärda beteenden fungerar som senor. De är de automatiska dragkrafterna som gör att vi reagerar på ett visst sätt utan att tänka. De drar i vår struktur.

Skrevet - drifterna, lusterna och lasterna

Drifternas ursprung kan ur ett rent fysiologiskt perspektiv lokaliseras till äggstockarna respektive testiklarna, men var lusterna och lasterna hos en människa uppstår går inte att säga. En vanlig tanke är att logiken och det genomtänkta samt det ologiska och djuriska utgör motsatspar, motpoler lokaliserade i huvud respektive skrev.

Jag tror inte att det är en slump att ordet “underlivet” på både svenska och danska inleds med det undermedvetna / underbevidstheden. Båda folken använder ordet “underlivet” medan engelskan saknar motsvarighet. Den finkänslighet och diskretion som man normalt förknippar med gentlemannens engelska tvingar honom, lustigt nog i detta fall, att lokalisera ursprunget med en exakthet som är genant. Talar vi om drifter som är kopplade till “the reproductive system”, om laster relaterade till “the pelvic area” eller lustar förknippade med “the genital area”?

Moder Danmarks syn på sexualitet präglas av frisind – en djupt rotad övertygelse om att individen ska vara fri från yttre inblandning. Hon har historiskt sett haft en mer tillåtande attityd till pornografi (först i världen att legalisera den 1969) och en mer avslappnad inställning till nakenhet och provokation. Moder Sveas syn är kopplad till folkhälsa och rättigheter. Hon har länge betraktat sexualitet som ett område där staten har ett ansvar att utbilda och skydda medborgarna. Fokus ligger ofta på att eliminera maktobalans, övergrepp och förtryck.

Sverige var pionjär med sexköpslagen (1999) som kriminaliserar köparen men inte säljaren. Synen är att prostitution i grunden är ett uttryck för mäns våld mot kvinnor och en kränkning av mänskliga rättigheter. Danmark har traditionellt haft en mer liberal syn där sexarbete betraktas som både ett yrke och en privat angelägenhet. Även om diskussionerna har hårdnat även i Folketinget, har man inte velat införa en likadan sexköpslag som Riksdagen beslutade om, just med hänvisning till individens självbestämmande. Bordeller är förbjudna i Danmark, liksom hallickar, för att någon ska tjäna pengar på någon annans kropp, det vill man inte! Men att någon ska kunna tjäna pengar på sin egen kropp, om man vill, är viktigare i ett köpmannaland. Att förbjuda en yrkesgrupp från att tjäna en hacka, oavsett bransch, ligger inte för dem.

I kvarteren runt Köpenhamns centralstation kan man se en röd skåpbil tillhörande The Red Van på helgkvällar. Det är en förening som arbetar för att säkerställa bättre villkor för gatubaserade sexarbetare. Med sin ombyggda skåpbil erbjuder vi de en tryggare, mer hygienisk och värdig arbetsmiljö än gatan. De får stöd från såväl kommunen, stiftelser och privata donatorer. Foto: The Red Van.

Debatten om samtycke har varit central i Sverige under lång tid, vilket ledde till samtyckeslagen 2018. Det finns en stark kulturell konsensus kring att kommunikation och explicita ”ja” är grundbultarna i en hälsosam sexualitet. Danmark införde en samtyckeslag först 2021, och vägen dit kantades av en mycket livlig debatt där kritiker menade att staten tränger in i sovrummet och att frisinnet hotades av en “svensk moralism”.

Apropå vad man säger: i Danmark talar man om sex i direkta ordalag, ofta sakliga men ibland med en ton som tillåts vara såväl humoristisk som rå. Likväl är varje förklaring om att man känner sig kåt en deklaration av ett momentärt känslotillstånd, inte ett erkännande av att man övermannats av dunkla drifter.

Hur mycket danskar värjer sig mot vad man uppfattar som “politiskt korrekt” eller “pudert” (pryda) beteenden gick upp för mig den gången en ansedd kvinnlig vetenskapsjournalist illustrerade sin långa välskrivna artikel om den kvinnliga sexualdriften med en bild på sig själv utan kläder. Utsträckt som den vitruvianska mannen över ett helt uppslag i den dagstidning hon arbetade för, mötte hon läsarens blick samtidigt som hon visade upp det material hon utgått ifrån. Att bli betraktad som pryd skrämde henne mer än att visa sig naken.

I Sverige är diskursen kring sex akademisk och normkritisk. Man är mån om att använda ett inkluderande språk, korrekta ord och att inte objektifiera, vilket i danska ögon framstår som sterilt eller kontrollerat, för att inte säga hycklande. Varför införa en lag mot sexköp när uppskattningsvis var tionde svensk man har köpt sex? Varför lagstifta mot OnlyFans när förbudet är så lätt att kringgå? Varför kritisera begrepp som “sexarbetare” för att vara onödigt förskönande samtidigt som man insisterar på att använda begrepp som “ekonomiskt utsatta”. Visst kan det låta grovt att tala om horor och fattiga, men samhällets baksida blir inte mindre ful för att man använder förskönande ord, menar danskarna.

Den danska hållningen framstår å andra sidan som naiv, ännu ett exempel på en nationell ovilja att tänka efter före, utan att bara försöka lösa de problem som oundvikligen uppstår. Nog borde man kunna förutspå att det inte enbart skulle vara frisinnade företagsamma danskar som säljer sina kroppar på Köpenhamns gator? Även andra nationaliteter tvingas dit, offer för ett helt annat köpmannaskap: människohandeln. Nog hade man också kunnat förutspå att det inte bara är danskar som är intresserade av att köpa sex där? Det är till exempel ganska vanligt att kunderna har åkt över Öresundsbron.

När det gäller narkotika är den svenska hållningen på samma sätt rak och kompromisslös. Man böjer sig inte för droger, och missbruk ses ofta som ett moraliskt eller polisiärt problem snarare än som enbart ett medicinskt. Danmark fokuserar mer på skadereduktion med en pragmatisk utgångspunkt. Man var tidig med lagliga “fixer-rum” där missbrukare kan injicera under medicinsk övervakning för att undvika överdos. Synen på cannabis (särskilt i stadsdelen Christiania) har historiskt präglats av en “låt gå”-attityd, även om polisen har blivit lite hårdare på senare år.

Mor Danmarks förhållningssätt är att frisinnet måste skyddas, uppmuntras och att livet levas, helst “autentiskt”, vad nu Kierkegaard egentligen menade med det. I sträng svenskprotestantisk anda är Moder Sveas hållning att drifterna, lusterna och lasterna ska tyglas, övervakas och att risken för skador på sig själv och andra minimeras. Livet ska levas kontrollerat och inom rimliga gränser.

“Så, vilken sorts förlustelse kan du egentligen tillåta, tråk-Svea”, hör jag Mor Danmark fråga med ett nålstick, på det där sättet som bara systrar kan kritisera varandra. “Lagom mycket onani, övervakad av klinisk expertis, utfört efter godkänt drogtest? Är det din dröm?”

Det får mig att tänka på de danska spermabankerna, som beskriver sin verksamhet på ett, i mina öron, svenskt sätt. De söker efter donatorer i åldern 18 till 40 som, efter godkänd medicinsk kontroll, är villiga att förbinda sig till två, tre… leveranser per vecka i minst ett halvårs tid. Danmark är inte bara en exportnation när det gäller spannmål. Efterfrågan på dansk säd är mycket stor och bara i centrala Köpenhamn finns en handfull spermabanker som alla erbjuder upp till 500 kronor per insättning.

Se där! Ännu ett sätt att tjäna pengar. Av en tillfällighet är det lika mycket som Extrabladets Side 9-piger får för sin medverkan. Ett annat sätt att försörja sig.

Den som har en kolpenna i handen och begränsad tid att fånga en modells hållning vet att man ritar benen först, och att skrevet är en detalj som bara uppstår där de möts. Det är inget man behöver tänka så mycket på. Hur någon sitter med benen säger dessutom något om deras förhållande till detta skrev, i alla fall i ögonblicket. Korsade ben antyder tillknäppthet, en bredbent påse självsäkerhet och så vidare.

På vilket sätt benen ska arrangeras för att förmedla en djupt rotad övertygelse vet jag inte, men Danmark har en sådan som handlar om att individen och hennes drifter, lustar och laster ska hållas helt fria från statlig och moralisk inblandning. I Sverige finns en lika stark övertygelse om motsatsen. Det är därför som alkohol inte längre serveras på planeringsmöten och interna sammankomster i statlig, regional eller kommunal regi. Hade Nobelfesten inte ordnats av en privat stiftelse hade väl pristagarna serverats sockerdricka till huvudrätten.

Skillnaden kunde inte vara större mot Danmark, där det ses som en självklarhet att arbetsgivaren bjuder sina anställda på rusdrycker, dessutom i generöst tilltagna ransoner. En vän berättade för mig att när allmänheten fick kännedom om att en sektion inom Köpenhamnspolisen bjudit på både snaps och öl på julfesten var det ingen som reagerade. Att polisen hyrt in prostituerade för att strippa var inte heller så stor sak, det var närmast att betrakta som “en kul grej”. Det man fick frågor om var ersättningsfrågan. Hade man säkerställt att de prostituerade tilldelats en adekvat mängd skattepengar för att dansa nakna medan polismännen såg på?

Sanningen är att en människa befriad från drifter, laster och lustar skulle vara helt ointressant – en kolteckning utan skuggor. Det är i friktionen mellan vår strävan efter det goda och vår dragning till det låga som karaktären formas.

Sveriges regent sägs exempelvis röka lika mycket som sin kusin på den danska tronen, men en tyst överenskommelse med pressen gör att det sällan publiceras bilder på honom med en cigg i mungipan. I Stockholm finns ingen med en fungerande självbevarelsedrift som skulle vilja påpeka för monarken att hans lust att ibland tända ett bloss är att betrakta som en last, eftersom den strider mot Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Därför fortsätter kungen med något som är otänkbart för de flesta i Sverige men acceptabelt för många i Danmark: att röka på jobbet.

Efter kungaparets middagar är Vita Havet en av salarna i Stockholms slott som används som sällskapsrum. I någon av de förgyllda fåtöljerna med amarantröd stoppning kan man sjunka ner efter måltiden och uppleva ett i huvudstaden sällsynt socialt lugn, möjliggjort av placeringslistan. Positionen man har vid bordet är nämligen också den rangordning man har i sällskapet.

Över salongen svävar Moder Svea. Upphovsmannen till den magnifika takmålningen från 1700-talet är den italienske konstnären Domenico Francia. Motivet föreställer Svea åkande i sin vagn, dragen av två lejon. Talande nog är hon omgiven av två nymfer, Segern och Ryktet. Den ena är i färd med att placera en lagerkrans på Sveas hjässa, och den andra är redo att använda sin trumpet, så att alla andra får höra. Trots att gudar runtom häpnar över Sveas triumf är hennes blick lite frånvarande och det finns ett ängsligt drag i hennes ansikte. Även detta fångades mästerligt av konstnärens penslar.

Anmärkningsvärt nog saknas ett motsvarande motiv på Amalienborg i Köpenhamn. Mor Danmark finns inte avbildad i slottet. Inte i taken, inte på väggarna, inte som en staty. Den mest kända målningen av henne hänger, talande nog, i en köpmans tempel några kvarter bort, på Ny Carlsberg Glyptotek, helt finansierat med pengar från en av Danmarks största försäljningssuccéer genom tiderna.

Två systrar.

Krokiövningen har nått sitt slut. Svea och Danmark har klätt på sig och står och småpratar. Som alla systrar bedyrar de sina olikheter, men de är samtidigt lika på oräkneliga sätt. Se på dem! Samma blonda svall, samma resliga hållning, samma lugna blick, samma varma händer, samma varma hjärta. Båda med fötterna på jorden.

När jag nu lägger ner pennan, så vill jag påminna om att de grova drag som jag lämnat efter mig på pappret också har fått skillnaden mellan systrarna att se grövre ut än de i själva verket är.

Ty, även deras mindre smickrande sidor är likartade. Det snäva perspektivet där de utgår från den egna byn, kretsen, huvudstaden, landet. Tendensen att se den egna normen som självklar och allt annat som avvikande, konstigt eller fel. En blindhet för andra horisonter: de förstår inte riktigt hur andra tänker, eftersom de inte tänker utanför den egna mentaliteten.

De skillnader jag trots allt har kunnat visa upp kompletterar dock varandra rätt bra. Den ena inåtvänd och lite omständlig, den andra utåtvänd och rak, den ena metodisk och den andra slarvig, men båda löser problemen till slut. Min poäng är denna: om porträtten och detaljerna jag tecknat har förvånat dig så är det framför allt ett bevis på hur lika Moder Svea och Mor Danmark är varandra, och hur svårt det varit för oss barn att ringa in skillnaderna.

Ända sedan jag var liten har jag hört folk använda korven som ett tydligt exempel på skillnaderna. Den ena serverar korven röd och brödet intill, och den andra gör inte det. Men även det är högst, ytliga skillnader. Pyt med det! Det är med språket som med korven, de flesta ingredienserna är trots allt identiska. Korv är korv och på båda sidor Öresund serveras den med ketchup, senap och rostad lök. De delar också samma tro på en stark demokrati och ett medborgerligt engagemang. Samma tro på allas lika värde, rätt att bestämma, rätt att utbilda sig och utvecklas. Samma tro på tillit och jämlikhet.

Inte ens födelsedagarna skiljer sig så mycket åt. Den ena firar den femte juni, den andra den sjätte. Systrarna kunde lika gärna fira tillsammans i två dagar, så lika varandra är de trots allt de där två blondinerna som jag nu släpper med blicken.