Till tacksamhetens lov!
Därför firar min familj firar Thanksgiving sedan många år.
Idag handlar nyhetsbrevet om allt jag har att vara tacksam för, och varför Thanksgiving blivit en av familjens mest omtyckta traditioner.
Thanksgiving. För femton år sedan upplevde jag den amerikanska högtiden för första gången. Vi bodde i San Francisco den hösten och min kollega Megan frågade mig och en annan kollega om vi och våra familjer ville fira med henne och hennes kille. Hon var uppvuxen någonstans i mellanvästern om jag minns rätt och hennes killes namn var förmodligen Chad. De var snälla, generösa, vanliga människor i trettioårsåldern.
Jag försökte på förhand förstå vad som förväntades av oss, om vi skulle ta med något, om vi kunde göra något, köpa något, fixa något? Nej, då, vi skulle bara dyka upp som vi var. Min fru och jag snyggade till barnen som var små, klädde oss propert och gick dit. Dörren öppnades av Chad, i jeans och tshirt. Vi överräckte de Annas Pepparkakor vi hittat på Ikea i Emeryville på andra sidan bukten, och klev in.
Vi ville så förtvivlat gärna förstå traditionerna. Var det möjligtvis ett släktrecept på kalkon vi skulle få smaka på ? Nej, Megan hade hittat det online någon dag innan. Fyllningen då, vad kunde hon lära oss om hur man får till den? Hon var osäker, hon hade köpt färdigmix på Trader Joe’s. Tranbärssåsen hade emellertid en lång historia, berättad på glasburkens baksidestext. Frågor om traditionen som sådan, hur de firade i just hennes familj och om det skilde sig från hur Chads familj firade den fick inga riktiga svar. Vi bjöds på en mycket god pekannötspaj, men det var första gången Megan serverat det, och Chad gillade pekannötspaj i allmänhet så om de även åt det i hans släkt på Thanksgiving var det i så fall inget som han mindes som något speciellt.
Thanksgiving tycktes sakna de någorlunda fasta former och nedärvda ritualer som kännetecknar både jul och midsommar i svenska familjer. Alla hade kalkon, alla åt vad de ville och dagen efter så påbjöd traditionen att man gick på Black Friday-rea i gryningen, följt av att man gemensamt kollade på amerikansk fotboll. Det hela föreföll alltså ganska torftigt, som tradition betraktad, i alla fall med mina ögon. Var det här allt, tänkte jag?
Men så visade det sig att det fanns två saker som var heliga. Det ena är att man ska bjuda alla de som sitter ensamma eller saknar familj. Det finns alltid extra plats vid bordet och som alla som någon gång gjort Thanksgiving Turkey vet så är det omöjligt att inte laga för mycket.
Den andra var seden att gå runt bordet och berätta om vad från det senaste årets händelser man är tacksam för. Megan började. Chad gjorde samma sak. De berättade om hur tacksamma de var för varandra, för sina familjer, vänner, för oss som valt att dela detta med dem. Det var stora ord och innerligt på det där sockrade amerikanska sättet som vi européer älskar att avfärda som ytligt men likväl har svårt att värja oss mot eftersom det trots allt är genuina känslor, hämtade ur djupet. Framförallt har vi svårt att härma det, och när det blev min tur hittade jag inga ord alls först.
Tacksägelsen blev likväl kvällens höjdpunkt. Följande år ordnade vi därför vår egen Thanksgiving hemma i Sverige för första gången, och bjöd två andra familjer och en ensam norsk kollega som i enlighet med vad vi lärt oss bjöds in för att fira med oss. Han underhöll oss med gränslösa historier, bland annat om hur han blivit utestängd från ett frireligiöst paradis efter att han förfört församlingspastorns hustru.
Men innan dess hade vi hunnit gå ett varv runt bordet och berätta vad vi var tacksamma för. Precis som vi upplevt på västkusten förvandlade detta en vanlig middag till något mer, en tacksamhetsritual som känns på djupet.
Igår firade vi Thanksgiving för fjortonde gången, med samma familjer. Vi har gjort tacksägelsen till en tradition och tacksamheten till vardag. När vi gick runt bordet berättade någon hur tacksam de var för att de sista månaderna i faderns liv inte innebar lidande. En talade om sin djupa tacksamheten till sin hustru. En annan om att ett barns hälsa tack och lov var bra igen. Någon var tacksam för just denna tidsmätta stund mitt i livet, när barnen äntligen klarar sig själva och föräldrarna ännu inte slutat klara sig själva.
Jag förklarade bland annat om hur tacksam jag är för att vi etablerat denna tradition, och att den också lärt mig bli mer tacksam och uppmärksam i vardagen. Jag är tacksam för att min hund tycker om att ligga nära, för att de vuxna barnen vill umgås ibland, för eftermiddagssol i tallarnas toppar, för att min hustru visar sin omsorg på så många sätt, för att de fortfarande fanns smultron i början av november.
Jag är inte uppvuxen i en familj som uttryckt tacksamhet, och det kommer därmed inte så naturligt för mig som det gör för många andra. Vi var förstås tacksamma för en massa saker när jag var liten, men att uttala det var närmast otänkbart, onödigt sockrigt och sentimentalt.
Vad jag upptäckt är att med denna nya tacksamhet har också följt en ökad uppmärksamhet i vardagen. Samtidigt som jag är tacksam över möjligheten att kunna ta ett morgondopp från egen brygga i skärgården, har jag börjat notera mer. Årstiderna växlar inte längre för mig, de övergår numera i varandra på ett märkbart men sömlöst vis. Jag är tacksam för de intressanta människor som mitt arbete låter mig träffa, och för de skiftande sammanhang som slumpen placerar mig i. Tacksamheten skärper uppmärksamheten, närvaron och kontakten.
“Tänk vad jag får vara med om!” påminner jag mig själv allt oftare med en förtjust skrockning samtidigt som jag summerar en särskilt skiftande vecka där jag ena dagen fick uppleva hur en tv-personlighet berättade för mig om sitt sexuella uppvaknande (vilket skedde ett träd på min grannes tomt!), och nästa dag blev förevisad en utsökt privat konstsamling hemma hos en företagsledare, genom samma slumps försorg. Alla veckor är förstås långt ifrån så konstrast- och händelserika, men jag är tacksam för de veckor när det sker. Jag är medveten om att det inte alltid kommer vara så, att flod så småningom följs av ebb på samma sätt som stök följs av stillhet, och att det vore att sätta sig över naturens ordning att förvänta sig något annat. Även detta gör mig mer tacksam över det jag får vara med om, när det sker.
Att klä detta i ord och säga det högt har sin särskilda effekt. För något år sedan uppmanade min vän R mig att ta upp en ny vana, att börja dagen med att berätta för sin partner om något man är tacksam för. Det har jag blivit allt bättre på och det har gjort mig lyckligare. Att höra sig själv säga det är som att se dimma bli droppar, den vaga tanken blir något konkret, den tar form och blir något riktigt. Att tänka att man är tacksam är en sak, att säga det något mer. Vem blir inte lycklig av att höra sig själv förklara hur mycket man har att vara tacksam för? Enligt vetenskapen är kopplingen solklar, och tydlig: tacksamhet leder till lycka.
Jag är tacksam över att jag så ofta får sitta på min ö och reflektera över saker som detta, att försöka förklara en känsla av betydelse, och för att du och så många andra frivilligt valt att ta del av det. Jag är tacksam för att jag får göra så många saker jag tycker så mycket om, och för den respons jag får av främlingar som säger att den här saken jag skrev eller den här grejen jag gjorde i sin tur skänkte någon slags mening till dem.
Även om Megan och Chad inte hade lärt sig lyckan som bor i traditionernas repetitiva natur, visade de oss den lycka och den förhöjda uppmärksamhet som den uttalade tacksamheten för med sig. Att ha en högtid ägnat åt detta är nog så viktigt, och jag tror att ritualen att påminna sig om det man verkligen är tacksam för är särskilt klokt kvällen innan en rea som utlovar lycka till extrapris. Tacksamheten finns i vardagen, och det är just därför vi måste komma ihåg att sjunga dess lov, varje dag.
Det var allt för idag.
Vi hörs snart igen!
/Per