Toxisk positivitet
Därför vill jag inte få komplimanger till frukost + det bästa jag hört, läst och sett på sistone
Idag handlar nyhetsbrevet om att inte vara för postiv.
När man möts av en gullig hälsning på frukostbuffén som inte är skriven av ens partner utan den ansvariga buffén på ett medelklasshotell i Karlstad kan man vara säker på att pennan inte fattats av någon som läst vad Voltaire hade att säga om positivitet: ”Lyckan är en dröm och lidandet verklighet.”
Jag undrar hur många människor med kroniska sjukdomar eller i våldsamma förhållanden har blivit tillönskade ”en fantastisk dag” av frukostbuffén? Hur många otrogna har fått läsa att ”wow, du är så fin”? Att få komplimanger av någon man känner har betydelse om man tror att de är ärligt menade, men utan någon relation till buffén blir denna simplistiska, obetänksamma, obevekligt positiva attityd snarare ett ogiltigförklarande, demoraliserande och i grunden meningslös, rentav stötande.
Jag förstår att jag låter gnällig nu, eftersom intentionen bakom budskapen utan tvekan var god, men min kritik handlar om något större än buffén. Toxisk positivitet, frekvent manifesterad som peppiga citat på sociala plattformar, är idén om att man måste le och vara positivt inställd oavsett omständigheterna. Det leder till att ingenting någonsin blir löst – eftersom det gör verkligheten irrelevant. Toxisk negativitet är på samma sätt lösningsfrånvänd och gör därför sig själv irrelevant.
När någon svarar på din motgång genom att hoppa till den mest optimistiska, ’upplysta’ slutsatsen – och i processen missar eller till och med ogiltigförklarar din upplevelse – då blir impulsen att stärka och trösta toxisk. Som någon poängterade för mig nyligen: slentianmässigt positiva budskap har samma problem som när de är genererade av AI. De blir meningslösa utan relation och avsändare.
Det för oss till frågan om vilka texter jag skulle föredragit på frukostbuffén? Med en så rik berättartradition som Värmland har skulle jag presentera och förklara ett värmländskt uttryck eller ordspråk varje dag. Det finns hur många som helst. Det intressanta med lokalt rotade formuleringar är att de säger något om den mänskliga erfarenheten som de flesta kan relatera till.
Det är inte inspiration vi saknar i vardagen. Det är empati.
Bäst: Läst, hört och sett
Av allt jag läst, hört och sett på sistone - här är vad jag tycker stått ut från mängden och gett mig nya perspektiv.
Interesting times. 🎧 Podden “Interesting times” är, enkelt uttryckt, New York Times konservativa version av progressiva “The Ezra Klein Show”. (som tidningen också publicerar). Nyligen intervjuade den öppet konservative Ross Douthat den vänsterradikale streamern Hasan Piker i ett intressant samtal som bland annat handlar om den flört med revolutionära våldsbudskap som blivit vanligare på vänsterkanten. Det är något som Ezra Klein inte tycker är något problem, berättade han för Douthat när Klein gästade podden för några veckor sedan, i ett lika intressant samtal.
Flesh av David Szalay. 📕 Det sägs att mannens inre liv och hans varseblivande om vem han vill vara är på tapeten. Efter en period när kvinnors inre resor haft stora framgångar - grovt inramad av Elizabeth Gilberts storsäljare ”Eat, Pray Love” (2006) och Miranda Julys ”All Four” (2024) är det nu männens inre vi ska få del av. Eller återvända till, kanske. Ända sedan ”Den unge Werters lidanden ” via Jack Kouracs ”On the road” har mäns sätt att se på sig själva varit ett ständigt närvarande romanämne. Szalays roman “Flesh” (2025) är strålande. Läs hela min recension här.
Milles 150 år. 👁️ Tack vare Nordiska Museets & Skansens Vänförening ordnades en specialvisning med anledning av att det är 150 år sedan skulptören Carl Milles föddes. Det var både en vacker och givande utställning om en märkvärdig man, en av vårt lands allra främsta. Vi hade dessutom lyckan av att ha en fenomenal guide, som på olika sätt levandegjorde historien om Milles. Se mina bilder här.
