Högbetygssamhället är här

Långläsning inför påsk: En essä om vårt vilja att ge olika tjänster höga betyg.

Hur kan det komma sig att de flesta Uberförare har fått så höga betyg för sina körningar? Innebär det att de närmar sig gränsen för hur perfekt det är möjligt för en människa att framföra ett fordon, eller säger det något helt annat om mänskligheten? Det här nyhetsbrevet handlar om vårt sätt att ge betyg.

Senaste gången jag åkte Uber gav jag fem stjärnor i betyg, som om det verkligen hade varit min bästa resa någonsin. Trots det minns jag inte resan alls. Kvittot jag fått på mejl upplyser mig om att resan skedde en lördagmorgon och att min chaufför hette Toni (4.99 i snittbetyg) men jag kommer inte ihåg den. Det var en resa i mängden, varken bra eller dålig. På en femgradig skala borde det logiskt sätt innebära tre stjärnor i betyg men likväl uppgav jag lögnaktigt att Toni var värd fem stjärnor.

Det har gått inflation i omdömen. Dessutom är antalet tillfällen där man ombeds bedöma andras insatser mycket fler än tidigare. På ytan är det välkommet att få en möjlighet att berätta vad man tycker om en upplevelse eller att själv få veta vad andra anser om den insats man gjort. Men frågan är vad som händer när vi konstant ombeds översätta känslor till siffror eller välja den emoji som bäst motsvarar känslan som en upplevelse gav oss?

Illustration: Getty / Unsplash+

I min nya essä “Omdömesinflation” söker jag svaret på frågor som om vi ger varandra högsta betyg för att vi menar det eller för att det är det snabbaste sättet att komma vidare till nästa steg i våra appar? Ger vi höga betyg i hopp om att själva bli betygsatta högt? Hur värdefullt blir ett betyg egentligen om vi slentrianmässigt ger varandra högsta möjliga betyg hela tiden?

Jag hoppas du får en skön påsk. Vi hörs snart igen!
/Per